Aftonbladet – 2 januari 1850, sida 1

tal med min far eller kom honom alltför nära, drog han omsorgsfullt åt sig sina fötter och stoppade händerna i fickorna, för att ej utsättas för mitt vidrörande, något som jag också noga aktade mig för. I den dubbla egenskapen af både qvinna och barn var jag en plåga ör den stackars majoren, ett obehag, hvilket han säkert ansåg för det största vänskapsprof att fördraga. Majoren lefde ett, i sina egna ögon, trefligt och lyckligt lif, hvilket han ofta beskref och orisade. I tvenne stora mörka rum, som lågo från solen, kallt och otrefligt möblerade, förvötte han dagen med att lägga patiens, röka ch läsa några gamla resebeskrifningar eller tistoriska böcker — der de täta understrykningarna och vecken bevisade hur väl han stulerat dem, hvilket den ordningsälskande maorn äfven skriftligen bekräftat med att på inidan af permarna hafva gjort noggranna aneckningar af årtalet då de sist varit genomästa. En gammal, för detta korporal, som på en sång var majorens kokerska, hushållerska och vetjent, väckte honom helt bittida om morgarna med att tätt vid hans säng, nästan in i väns öra, ropa ett dundrande hollah!,, hvarpå najoren svarade med en kraftig ed, under det van rusade upp, för att med hård och våldam hand påklädas af korporalen. På samma lisgraciösa sätt bjöds honom kaffet och den toppade pipan, eller hatten och käppen då an gick ut. Korporalen framträdde snarare ik en vredgad och hämnande bestraffare, än n tjenare, och käppen i hans hand hade nåot högst fruktansvärdt och hotande. Majeren åg dock allt ur en annan synpunkt och fann korporalen, såväl som sin öfriga omgifning, lideles förträfflig. Enligt hans åsigt var det ypen för ett lugnt och trefligt hem, det som ran inrättat åt sig.