Min syster måste äfven hjelpa till att lägga ut den snara, hvaruti spöket skulle fångas. Vår plan har lyckats, spöket är demaskeradt och för mig återstår endast att för er presentera de medspelande personerna. Chorgossen, Josef Haydn, har förträffligt väl utfört sin roll, såsom fröken Christine. De öfriga personerna äro era musikanter och er kammartjenare, hvilka, gömda bakom basfiolerna uti riddarsalen, åstadkommo det förfärliga bullret och slutligen i samma ändamål förenade sina steg med mina. Skulle ni åstunda ännu flera bevis på Veronikas elakhet, så låt kalla hit allt ert tjenstfolk. Liksom förstenad hade majoren åhört detta tal. Slutligen började han svärja och hota den demaskerade nunnan med halsjern och tuktbus, men på Christines förbön stannade han i det beslut att köra henne från slottet och ur hyn. Gå, falska drakel sade han; äfven du har så länge burit krukan till brunnen, att den gått sönder; ty aldrig är listens väfnad så fint spunnen, att den icke någon gång kommer i dagsljuset. Men du, min andebesvärjande systerson, kom och kyss din morbror. Jag har gjort dig orätt, hvilket gör mig rätt ondt, men det skall på min ära aldrig hända mer. Er, mina trogna vänner, tackar jag, och isynnerhet dig, du lille, för framtiden mycket lofvande kompositör., Hit med vin, Eusebius, af bästa slaget! Låtom oss i Tokayer fira spökhistoriens lyckliga slut. Josef Haydn erinrade sig ännu i sin sednaste ålderdom med mycken munterhet sin fordom vid nyss berättade tillfälle öfvertagna roll. Haydn, den lille tonsättaren, som vi i ise lärt att känna, blef sedermera laste män, både på sin tid och