ligt tillgifne och till sin vandel fläckfrie slägtingen, så att han slutligen på det strängaste förböd hushållerskan att på något sätt förtala henne. Den tanken att han, förledd a: Veronikas hemliga angifvelser, varit alltför hård emot Christines bror, Frans, började .fven att småningom få insteg hos honom, ty han kunde omöjligen föreställa sig att ett så englagodt väsende, som hans systerdotter, skulle med en så innerlig kärlek fästat sig vid sin bror, om denne verkligen vore en så förderfvad menniska, som han af. Veronika blifvit utmålad. Då nu denna såg alla sina bemödanden att stifta oenighet emellan morbrodren och systerdottern misslyckas, utsprutade bon sitt gift enot den sednare, i det hon genom tusende öfverlagda och kränkande förolämpningar sökte att göra henne vistandet i slottet odrägligt. Men äfven denna välberäknade plan strandade emot frökens stilla och eftergifvande karakter, hvartill dessutom äfven kom, att hon såsom faderoch moderlös samt derjemte fattig, redan hade genomgått lidandets skola. Huru önskligt skulle det icke vara, att menniskorne visade sig lika ibärdiga i det goda som de vanligen äro vid utförandet af det onda. Knappt var ett halft år förflutet innan en gnagande mask hotade att förstöra fröken Christines helsa och munterhet. Hon magrade synbarligen, rosorne på hennes kinder bleknade, den strålande glansen i hennes vackra ögon slocknade, hon öfverfölls ofta af dåningar, hvilka slutligen öfvergingo till vanmakt. Då aldrig någon klagan kom öfver hennes läpPar, kunde morbrodren, hvars blindhet hindrade honom att märka den stora förändringen uti systerdotterns utseende, icke ana det betänkliga tilistånd, hvaruti han befann sig Blott så mycket hade majoren märkt, hvilket äfven varit honom en anledning till skämt,