dande profetior, men nu afbröt hon dem ined ett gällt skrik och upplyftande högra handen, pekade hon åt det hållet der spöket stod, on rörelse som förmådde den spökande nunnan att hastigt vända om hufvudet. Men nu blef det spökets tur att blifva rädd, en rädsla som verkade så starkt att det föll ur sin roll och under ett högt skrik ropade: Jesus Marial Härigenom gaf nunnan att förstå, att hon icke var något riktigt spöke, ty ett sådant får icke rädas för någonting, allramingt för ett så närbeslägtadt väsende, hvarom bär var fråga, ty den nykomne var en munk, som sakta smugit sig bakom nunnan. I venstra banden hade han en dödskalle och den högra utsträckte han emot sin embetssyster, som med älla tecken till fasa och förskräckelse stirrade på munkens krithvita, men med röda blodfläckar nedsölade ansigte. Nunnans i förskräckelsen framstammade ord hade icke eller mer det högtidligt dofva ljudet, som tillhör uppenbarelsen från andeverlden, utan en högst märkvärdig och påfallande likhet med Veronikas gnällande stämma. Spöket sökte äfven att med långa, högst profana språng fly ur salen, men fröken Christine bängde sig fast vid hennes laddrande kåpa och bortfördes af spöket lika lätt som katten bär en råtta. De i de fyra hörnen af salen stående basfioterne tycktes hastigt få lif och började en dof andemusik, åtföljd af dånande pukhvirflar, i samma ögonblick, som nunnan och fröken uppnådde salslörren. Det flyktande, hvarandra fast omfatande parct rusade skrikande genom slottet nda till majorens rum. Der väntade en ny örskräckelse nunnan Veronika, då hon andlös f fruktan ryckte upp dörren. En fröken Chritine i kappa och hufva hängde på hennes rygg om ch i rummet vid ett bord, klädd i ga drägt, satt ännu en annan Chris iste i en bok för den. blinde. VänsOm