vandter. Det är bara med oss, fattiga tjenare, som hon drifver sitt gyckelspel. Gå ni sjelf, min fröken, dit nådig herrn befallt er. Då måste jag,, sade fröken stapplande, först hafva min kappa och något på hufvudetn. Som ni behagarn, svarade Veronika, och kastande på henne en blick full af hat och skadeglädje, lemnade hon rummet med snabba steg. En stund derefter upplystes de till riddarsalen gränsande slottsfönstren af ett fladdrande ljus, som bars af fröken Cbristine, hvilken insvept uti en med pelsverk fodrad kappa och en ansigtet döljande hufva, letade sig fram genom gångarne. Då hon inträdde i salen syntes hon förfärad öfver ljudet af sina ena steg och kastade fruktande blickar på familjeporträtterna, i synnerhet på den bleka nunnan. Det förekom henne likasom hjorthufvudena hotande sänkte sina horn, under det att förfäderna med mörka blickar betraktade henne. Ljuset bröt sig dallrande emot de runda rutorne i de höga fönstren och spöklikt lyste den utanpå fastnade hvita snön. Basfiolerne stodo stumma i salens fyra hörn och majorens i midten, likrande bruna jättar som höllo vakt och likt titaner utsträckte sina långa halsar. Då fröken kommit till midten åf salen, der hon hoppades finna dosan, öppnades knarrande en liten dörr i andra ändan af salen och ett den bleka nunnan liknande spöke inträdde med ljudlösa steg, närmande sig den förskrämda fröken. Gestalten, hvars ansigte liknade ny: fallen snö, bar en hvitgrå kåpa, och stannade på fem stegs afstånd. En dof röst likasom ur grafven framträngde från de bleka läpparne och uttalade högtidligt dessa ord: Beställ om ditt hus, ty du måste dö! Ditt lefnadsmått är fullt och inom tre gånger tre lagar skall du nedsänkas i grafveny. Fröken hade ända hittills, stum och crörig som en bildstod, afhört spökets olycksbå