att fröken, så snart det led till afton, knappt kunde förmås att lemna rummet och att hon isynnerhet undvek den delen af slottet, hvaruti riddarsalen var belägen. Men i samma mån som frökens helsa aftog, syntes fru Veronika deremot återvinna sin munterhet och hennes inbilskhet visade sig alltjemnt i tilltagande. Emellertid inträffade julhögtiden och med den chorgossen Josef Haydn från Wien, hvilken på besök hos sin lärare Frank i Haimburg icke underlät att nästan dagligen hälsa på i slottet Nauplitz, der de bekanta konserterne som vanligt uppfördes och hvarvid Haydn imed sina pukor assisterade. Han hade ereilertid vuxit ansenligt och kunde väl skicka sig. En afton, efter konsertens slut, kom fröken Chirstine med bekymradt utseende från den blindes rum och vände sig med ängsligt bedjande stämma till Veronika, som var sysselsatt att uti ett skåp inlägga de från konserten öfverblifne vaxljusbitarne. Ack bästa Veronika, min onkel har glömt sin snusdosa i riddarsalen, skulle ni vilja vara god och gå efter den; jag är så tunnkl dd och fryser redan härinne. Kammartjenaren har följt kantorn ett stycke på vägen och Ignatius och Anton äro på värdshuset. Ack bista Veronika, visa mig den tjenstens. Nå, han man se, svarade Veronika med ett hånlöje, tänk hvad den nådiga fröken blifvit höflig emot den annars öfver axeln sedda Veronika. Hvarföre her ni, då ni kan befalla? År det derföre att nådig herrn uppdragit er att sjelf hemta dosan för att kurera er barnsliga rädsla att gå i mörkret? Hvad är ni väl rädd för? Kanske för den bleka nunnan, som icke kan finna någon ro, och hvars bild i riddarsalen ser på oss med så geromborrande blickar? Hon var ju en af edra förfäder och lärer derföre väl icke skrämma sina egna anför