Aftonbladet – 29 december 1849, sida 3

läfven lämpligt att anmäla tvenne andra från nare; samt riddersmannen Herlandsson, hvil-l: ken bodde putåt Bjelbotrakten. Åtskilliga afl de efterföljande skizzerna, såsom Uppenbarel: sen,. äro kortare. En har den pikanta titeln, 400,000 Rdr Rgs; en annan, Cesarinon, harl; sin lokal i Rom, Det märks att författaren! sett sig icke så litet om i verlden. En af del! betydligaste heter Diamantringarne): I detvennel! sednare delarne göres åtskillnad emellan Be-l rättelser, och Utkast,. De sistnämnde äro små j afhandlingar, fratställda) i ledig och rättl, behaglig stil. Om också läsaren ej alltid har anledning att lägga så mycket deraf på sinnetlt och minnet, så skall han dock säkert ej ångra den stund han användt på genomläsningen.) Han träffar mycket både sant, intressant och skönt. I sammanhang med föregående, är det hr Ridderstads hand härflutna smärre arbeten: 1) Johan III, Gustaf II Adolf, Carl: XIL Carl XIV Johan, några Minnesrunor; samt 2) Syskonen, eller Hattarnes och Mössornas sista strid, skådespel i 5 akter, uppfördt på Kongl. Teatern. — Om dessa är icke synnerligen myeket att säga. Tre af de så kallade minnesrunorna utgöra egentligen ett slags dramatiska skizzer eller sceniska monologer, såsom förf. ock sjelf kaHat dem. Den fjerde minnesrunan, som rör Carl Johan den 13 Maj 1843, är icke en scenisk monolog, utan ett poem om den följare i Sverige. Hvad alla dessa skaldestycken beträffar, bör. man erkänna talangen i versifikationen och den ofta snillrika flygt tankarne taga. Detta ger dem onekligen ett sannt behag, och de skola läsas med nöje.7 Någon synnerlig invention träffas här mindre; det är icke på uppfinningens nyhet, .utan.-mera på framställningens lifdktighet och friskhet förf: tyckes hafva Jagt an... Med-Carl XII:s monolog vid Fredrikshall har allmänheten redan förut gjorts bekant, då den 1848 gafs på Kgl. Teatern och spelades af hr:Dahlqvist. — Såsom prof: på lir R:s diktion i dessa skaldefrejdade fransmannens utväljande till thron( stycken, må anföras följande strofer ur Gustaf. IT Adolfs monolog vid Lätzen: j Se in i tidehvarfvets bröst! Der röra Så många krafter evig tvedrägt opp. Med sanslös: ifver fridens skönsta hopp. Mot ljusets magter kämpa mörkrets hopar, På nya offer döden ständigt ropar. En skugglik skepnad med förvirrad panna, Med vilda flammor-i sin mörka blick; Och bleka läppar, som alltjemt förbanna s ( Der strides jemt; passionerna förstöra Mörk var dess lira: folken voro slafvar, ; Å ; j I i D ) ) ) l I y 8 All samvetsfrihet, kring Europa gick. i 1 r Och stats-systemen — mensklighetens grafvar. Den såsom himmel öfver jorden spände En dyster munkekåpa, mörk och grå. Ej någon vänlig stråle der sig tände, Eno rosenkrans var stjernorna derpå. Man måste ned sig böja eller blöda, Och frihet fanns ej mer ens för de döda. Från land till land sig fanatismen trängde, Och blodigt vanvett följde i dess spår; Omkring sig korset den som gissel svängde Och i sin yra — Christus sjelf den slår. Då våldet styr och sanving fåfängt strider, Annu som förr, det Christus är, som lider. Allenast vantron ledde de betryckta, Liksom ett irrbloss i en verld af grus, Ty fanatismen med legendens lykta Kring verlden vandrade från hus till hus; Den ville lysa menskorna till målet, Till himmelen, men stannade vid bålet. me pv DVD FF -— An MM DD MH En häpnad verld sig kände djupt förkrossad, I Förföljd och jagad utan rast och fred, Och hämndens blixt, af vantrons händer lossad, n I hvarje hjerta hemsk förtviflan spred. st Ej hvila fanns. Då våldet ensamt styrer, i Bli folken vilddjur eller ock martyrer. n Der frid och frihet förr med knäppta händer si Om öppna himlar drömt vid altar-bärd, E Och bönen sväfvat upp till ljusets länder l Ur varma bröst, en bjertats himmelsfärd, te Hvad fotspår nu af härjande bedrifter! fi Af frid och frihet återstå blott grifter. te Europa darrade, beredt att falla Hvart ögonblick uti en afgruud ner. ti Till räddning hörs det himlens magter kalla, D Men åskan, mullrande, ett svar blott ger. h Allt tycks förloradt. Knappt man mera strider, 1 Man vädjar, bedjande, till andra tider. be Men icke nog; i Vaticanen gömmer he Man än en tanke: mörka syftens tolk. vå Af nordens svärd man redan djerft sig drömmer ar Att:ha en boja smidt åt nordens folk at Och våldet nalkas oss, och blixten glänser, da Beredd hvar stund att härja våra gränser. ne Vårt härskri skallar då från fjell och lunder, 0C Af-stridslust hvarje modigt hjerta slår, i. Och odalbonden med sin muskedunder, du Ånnu en Angantyr, till striden går. m Ej hoppet flyr så lätt de tappres läger, na I sitt baner det kungariken äger. m En hård natur; med djerfva bardalekar, ty Till bragder fostrar oss i tarfligt. tjäll; ke I bergen växa svärd, i dalen ekar, mm Och stormar dåna omkring våra fjäll, Och uti stjernhög vinter, frisk och präktig, R) Blir bjertat starkt och själen stolt och mäktig. de An vikingsdrömmar bo i svenska sinnen, Na Och lejonmod ännu i Svenskens barm; p Hans tankar äro höga som hans minnen, en Och tvilling födt. är svärdet med hans arm; ho Hans ande ned från höga fäder stammar, tär Till segrate naturen honom ammar. de Fri från sin vagga, friheten han skänker ha En ynglings varma hyllning, sann och fri; ge Fri i sin handling, fri i hvad han tänker, de Okufligt hatar han allt tyranni. för Ske pris vårt kära fosterland! Despoter Der sakna ett: de sakna undersåter. ar) Så upp vi träda, upp för ljusets ära, na För lifvets sanning, folkens herrlighet; sol Vi verldens framtid i vår fana bära, ge Ty Herran följer oss: vi känna det. ar Se upp till stjernorna! der sjelf Han skrifvit: År du med honom, han med dig har blifvit! do Gustaf Adolf fortfar nu att visa skälen för venskarnes uppträdande i Tyskland i den mi tora kampen för religionsfriheten, och slutar tio ned dessa ord: på En morgonrodnad, full af löften, rinner för Omkring oss upp ur våra tankars verld. lys TRH vn ninoRERAGR RAMAR ne Krfan a