Litteratur, Svenska Familjboken, veckoskrift af Joh Gabr. Carlen. Allmänhetens uppmärksamhe skall säkert fåstas vid detta litterära företag som, enligt prospekten, lofvar blifva af betydlig omfattning, och som till sin syftning, plar och beskaffenhet kan bedömas af det redan ut komna första häftet. Sjelfva namnet Familj bok) förekommer måhända vid första påseen det något eget; men det förklaras lätt, då mar finner huruledes dermed förstås en läsning fö! hvar dag under året i historiska, geografiska naturvetenskapliga, estetiska och andra ämnen egnade till. kännedom om fäderneslandet, och passande att i den husliga kretsen eller inom familjerna föreläsas då man samlas om aftnarne,. Hvarje dag Har ett åt sig anslaget särskildt stycke af omtränt eller i medeltal räknadt,: öfver åtta sidors vidd i stor imperialoktav: alltså ett temmeligt qvantum nog, ungefär jemförligt.med en vanlig predikan. Nyårsdagen eliter den 1 Jan. är af särskilda skäl något ut: förligare behandlad, likasom ännu en annan (d. 4 Jan.) för LidnersswuW-—bar. en betydlig längd. — För att ur det hittills utkomna gifva ett begrepp om framställningsmetoden och formen för innebåMet; välja vi t. ex. den 3 Januaris Först redogöres för det namn dagen bär, efter gamla almanachen; hvilket är Enochp. Sedan bekommer läsaren en historisk uppgift på de år, under den yngre delen af svenska historien, som på detta datum varit utmärkta genom någon större tilldragelse, hvilket för den 3 Jan. är: 1682, då Olof Verelius dog (man får en kort litterär-historisk notis om fornfoörskaren Verelius); 1683, då på den 3 Jan. ett riksdagsbeslut: fattades, hvarigenom Pfalziska husets arfsrätt till kronan utsträcktes till qvinnolinien; 1719, då på denna dag Armfelts mot Norge-utsända här frös ihjäl bland fjällen (Nils Idmans berättelse om denna bedröfliga händelse läses i noten); 1820, då detta datum utgjorde dödsdagen för läkaren Nils Dalberg, på sin tid ryktbar för sina förtjenster om koppympningen. Efter dessa förelöpamde smärre notiser, kommer. den egentliga läseartikeln för dagen. Denna har här till ämne Fjällen. Dessa skildras i E. G. Geijers mästerliga uppsats, som återfinnes på ett ställe i Inledningen tili S. R. Häfder, och här inryckes ordagrant. — Sålunda hör det till Familjbokens plan att för hvarie af årets dagar meddela någon fosterländsk uppsats, af någon fosterländsk författares. Alltså läser man på den 1 Jan. om Nordens uräldsta bebyggare (efter Nilsson) af A. E. Holmberg; på den 2 Jan., om Landskapslagarnes uppkomst, af C. J. Schlyter; på den 3 Jan., såsom nyss nämdes, om: Fjällen af E. G. Geijer; på den 4 Jan. om Bengt Lidner, af utgifvaren sjelf, hr Carln (till någon del efter Franzn, Atterbom och Palmblad i Biogr. Lex.); på den 5 Jan. Räfvens Naturalhistorian, af C. U. Ekström; på den 6 Jan. om Katolska Religionsceremoniernav, af J. J. Thomeus; på den 7 Jan. om Tessin och Tessiniana, hvilken uppsats i det utkomna 1:a häftet icke är afslutad. Utgifvaren, hr J. G. Carlen, är hos allmänheten så väl känd för grundlighet, allvar och den osparda möda i samlingsväg, hvarmed han till sina arbetens förfullkomnande vanligen går till väga, att man ingen säkrare borgen kan önska sig för ett redbart utförande af detta påbörjade verk, hvilket, då det en gång hunnit fullbordas, säkert inom familjerna skall sprida nöjet och nyttan af en god och instruktiv läsning. När flere häften visat sig i publiken, törde vi återkomma till ett närmare skärskadande-af sättet och konseqvensen, hvarmed den angifna planen utföres, hvilket icke är möjligt att förr am efter någon tid bedöma. ——————— Samlade smärt. Berättelser och Utkast af C. F. Ridderstad, 5 delar, Linköp. 1849, Vi se här framför ss en af vår tids fruktbaraste författare; och, hvad värmen, anden, enthusiasmen beträffar, en Dan af icke obetydlig förtjenst. Hr R. har, som man vet, varit mål både för beröm och klaner: begge dearna i icke så ringa skala. I hvad mån man häruti haft rätt eller ej, Vilja xi icke nu underkasta någon ny granskning. Stkert är emellertid, att det lediga och merendelsqillikal: eldiga i hans stil utöfvar en stor dragnimgskraft på läsaren och ofta gör hans berättelser sanska underhållande, äfven då den nyktrare kritiken måhända känner sig vilja uppställa sina item emot honom. Hr R. är till sin kaakter som skriftställare ej så sällan denna ilskvärda man af motsägelser,. hvilken man ej san låta bli att tycka om äfven fär man som :