Anders Lindeberg. (Ur Öresundsposten.) Så skall jag äfven sjunga öfver Dig en enkel sång, du gamle stridsman uti tidens krig, min vapenbroder under samma tält en gång! Hur stunden än bedömde löst din färd, du var likväl, hvad ej hvar torfva fostrar i vår verld, en kraftig vilja, eldigt hjerta, manlig själ. Du djerfdes: det att kasta ut ett ord af jernmalms-halt, den gång ännu titanerne i Nord Olympen stormade med endast — attiskt salt! Du var det, som när stormen slet itu ditt segel sen, stod vid idtens seger glad ännu, knöt samman stumparna och började igen! Var du ett snille?: var du ej? stor sak! Ett vet jag visst, att månget riksgeni med bång och brak ej skapade hvad du. Det är dock profvet sist. Du stod alltjemt i frihetens legion med heder qvar, en god: artillerist vid din kanon, fast ej manövern alltid utan gåtor var! Och aktad satt du uti konstens lag, de vittras krets; en sångmö ifrån Smakens sommardag med hulda fingrar skurit sjelf din pennas spets. . . . Nu är du borta! Så den gamla stam snart hemåt går; men nya, yngre leder rycka fram med samma härskri, samma färger, samma spår. Och hvem som verket genomför till slut med hög bedrift, han skall triumfens fana veckla ut och sänka den med vördnad äfven vid din grift. 0. 0.