Mitt bandtverk inbringar så litet att jag måst tillgripa den utvägen, att om söndagarne söka att förtjena något genom att vandra omkring med min harpa., Det är skada på gossen, sade skolmästaren; han har en vacker röst. Det är dock hans minsta egenskap, svarade harpspelaren, ty för musik har han en alldeles utomordentlig fallenhet. Han kan sitta bela dagar vid harpan och söker och letar ihop tonerna, så länge till dess ban slutligen hittar på melodien till de stycken han hört sjungas. Ers nåd! sade skolmästaren, i det han vände sig till majoren, gossen måste blifva musicus; jag skall lära Honom att spela fiol, så att ers nåd skall hafva lust deråt; äfven boppas jag att han skall kunna. biträda vid: våra basfiolskoncerter. Hvad tänker ni på, skolmästare, svarade majoren, en fiol emot fem kontrabaser, en lätt patrull emot ett tungt kåvälleriregemente. Gossen måste lära sig att slå pukor, om han skall kunna vara oss till nytta. Hvad säger han derom, skolmästare? Jag tror att infallet duger, och i händelse gossens föräldrår gå in på saken, så skall han på min bekostnad göra pojken til en dugtig pukslagare.n Med glädje gåfvo föräldrarne sitt bifall. Josef Haydn blef skolmästaren Franks i Haimburg lärjunge, och fick, utom pukslagning, lära att spela fiol, jemte läsa. och skrifva. Den dille Josef slog snart sina pukor så tappert, att fönsterrutorna i riddarsalen på slottet Naupliiz skallrade och de fem basfiolerna måste stryka segel för den unga pukslagaren; — allt till stor glädje för den blinda majoren och till lika stor förargelse för fru Veronika, som hatade gossen, hyilken icke visade sig rädd att i ljuset framdraga hennes. skälmstycken. Fyra år voro förflutne, då den tioårige Josef Haydn återvände från Wiea till Haimburg