skolmästaren; fr1 Veronika har förstått att göra sig oumbärlig. Smaka detta vin, befallte majoren med vyredgad ton den inträdande hushållerskan. Sedan denna genom en hastig blick på buteljerna varseblifvit det gjorda ombytet, sade hon: Nådig herrn har fått orätt butelj, här är sden rätta Ni skall smaka detta vin, återtog Hollmair, darrande af vrede. E Fru Veronika läppjade på vinet. Jag måste hafva tagit miste, sade hon. Hon tar visst alla dagar miste,, anmärkte hejderidaren för sig sjelf, då det är fråga om hennes herres egendom.n Hit med annat vin, befallte majoren, och af det bästa! Om ni understår er att ännu en gång sätta fram sådant vin åt mina gäster, så kör jag er på porten. Men ni, sade han, vändande sig till. basisterne, kunde ni inte ha öppnat mun och sagt ifrån? Hel ären j karlar j eller —? Nådig herrn har rätt och derföre säger jag er, fru Veronikan, sade mjölnaren, satt man med sådant härskt fläsk inte engång kan fånga råttor, a!t ert smör knappt duger till skosmörja och att brödet är hårdt som sten och svart som en åsnehud. Fru Veronika åhörde stillatigande dessa bittra ord, men hade hennes blickar kunnat förvandlas till dolkstygn, skulle mjölmaren isamma stund hafva upphört att lefva. Med särdeles nöjersku!le hon hafva: blandat gift uti d.n bättre sört vin och at honi riklig mängd måste framsätta på bordet. TIvar har niert hemvist? frågade majoren en stund derefter harpspelaren. Hvad heter ni? har ni lärt musik ? Nej, svarade harpspelaren, jag är vagnmakare uti byn Röhrau och heter Haydn.