blod; värre än så har det väl visserligen förr gått till vid någon befordran. Kapten Z. kan vara en aktningsvärd medborgare och duglig militär, men några ovanligare förtjenster om sitt fosterland har ban icke, hvilka särskildt kunde fästa uppmärksamheten vid hans person; Icke heller har man kunnat förneka den i Z:s ställe utnämnde S. full duglighet och kompetens till platsen, hvarförutan ju generalfälttygmästaren egde rätt utnämna hvem han ville. Det är således icke prejudicen, som utgör det ömtåliga i frågan; hvad som väckt en så odelad uppmärksamhet, och hvad som gifver frågan en politisk betydelse, är det uppgifna skälet till prejudicen. Vi önska att lika litet här som förut genom lösa eller sjelfgjorda suppositioner af hvad beskaffenhet och åt hvad båll som helst; med vett och vilja göra oss skyldiga till en möjlig orättvisa mot någon; men kunna icke undertrycka de reflexioner, hvartill förhållanderna här föranleda. Hvar och en måste medgifva svårigheten att här rätteligen dela suum cuique, då ledningen för omdömena bestå i fakta, hvilka äro af den beskaffenhet, att de kunna anses ega både stor och ringa betydelse. Att här bestämdt afgöra förefaller oss ganska svårt. Såsom loyala medborgare vore vi visserligen böjda för att uti general A:s förafskedande och måhända synnerligast uti sättet derför se en vederläggning utaf det af honom föregifna skälet till prejudicen, om icke äfven någon möjlighet förefunnes, att på annat och mera direkt sätt gifva dementi åt sanningsenligheten af de märkliga upplysningarne i denna befordringsfråga. Och vi befara i sanning, att så länge icke detta skett, skall allmänheten icke uti detta förafskedande se hvad man måhända dermed velat antyda. Vi frukta, att den uti denna affär, när den sammanhålles med den bekanta Peyronska generalordern, skall endast se ett nytt uttryck af ett anspråk och sträfvande att göra militären till blinda verktyg åt statens verkställande makt, till en klass, hvars betydelse i samhället allena skulle vara att ovillkorligen hylla den för tillfället herrskande regimens tendenser; och med ord och gerning försvara dem, icke af fri öfvertygelse och god vilja, utan såsom ofria, viljelösa varelser. Och ifrån denna synpunkt kunna vi icke undertrycka den reflexionen, att det icke är den ofria viljan, den stäckta tanken, det kufvade fosterlandsintresset hos hvilken klass af medborgare som helst,-utan den på förnuftets grunder stödda och på det lefvande nitet för fosterlandets angelägenheter hvilande patriotismen, som med glädje offrar sig, som är trogen i döden. Den rätta krigaren är dock i främsta rummet son af sitt fosterland; och äfven inom den stela uniformen känner han sig främst tillhöra det, känner sitt hjerta klappa af deltagande för dess väl och ve, för dess högsta angelägenheter, för dess herrliga minnen och dess dolda framtid. Med en historia sådan som den svenska krigarens, och med den bildning, hvilken för närvarande finnes och än mer kommer att finnas inom den svenska armeen, skall det väl ock svårligen lyckas att någonsin: qväfva dessa känslor, äfven utanför tjenstgöringsreglementet, eller förneka denna patriotism en verkningskrets äfven utom exercisfältet.n Det är derföre en företeelse, hvartill man måhända mångenstädes förgäfves skall söka något motsvarande, att just inom sjelfva denna klass de ifrigaste försvararne af ett befaradt system i denna anda uppstått: att det just varit militärer, som uttalat den hårdaste domen öfver en kamrat, hvilken vågat träda i opposition mot en orättvisa, liden, (enligt hans högste förmans upplysning), derföre att han så väl som någon annan menniska i samhället trodde sig ega rätt att fritt tänka och tala inom de i lag föreskrifna gränser. Vi tro visserligen, att tankarne inom armeen, åtminstone i allmänhet, äro annorlunda än opinanternes och de med dem liktänkandes, rörande en militärs betydelse inom samhället; men en märkelig företeelse är det emellertid, att någon enda militär kunnat förbise, att om någonsin en sådan befordringsmaxim, som den nu befarade, komme att göra sig gällande på den militära banan, så skulle den när som helst kunna ställa sig i vägen för hans egen sjelfständighetskänslå, i fall han någon. gång skulle komma i en belägenhet, der han fann sig manad att göra bruk af en sådan. Det bör icke heller här förbises, hvilka följder en så beskaffad grundsats — förutsatt neml., att man vill göra den gällande; och att militären sjelf gör sitt bästa för att hylla densamma — måhända skall medföra både för de viljande och de hyllande. Den Svenske krigaren skall förr eller sednare på grund af tjenst ega rätt inom representationen yttra sig öfver fosterlandets avgelägenheter. Vi befara, att många af de väljande; hvilka annars med förtroende skulle vända sina blickar till de större dugligheterna inom armeens leder, skola tveka att lemma detta, af den billiga fruktan att mången skulle se sig mer än en gång frestad att vara systemets blinda reaskap, för att ej äfventyra sin framtida befordran. Och vi befara, att till följd häraf en reaktion mot detta tvång omsider skall uppstå inom armåen, hvilken för makten sjelf kunde blifva så mycket äfventyrligare, som den kan medföra just motsatsen af den äkta militäriska anda, hvilken man med tvånget hade åsyftat. EEE EES TA ET. un Ah rv vd