med sin fiol. Efter tvenne års vistande hos skolmästaren i Haimburg, hade han af den dervarande domdekanten blifvit rekommenderad tll kejserliga kapellmästaren von Reuter och af denne anställd som chorgosse vid Stephanskyrkan i Wien. Som sådan reste han till sina välgörare, kantor Frank och maj.r von Hollmair. Genom sin vackra röst och sin fiol förtjente han nödigt uppehälle under vägen. Man skulle kunna kalla denna utflygt för den blifvande store kompositörens första konstresa, ehuru hans åhörare för det mesta endast bestodo af landtfolk och hans honorarium ismåmynt. Endast på ett värdshus, några timmars väg från Haimburg, erhöll den ungejllaydn en rikligare gåfva af en ung herre, som beledsasade ett ungt, vackert, i djup sorgdrägt klädt fruntimmer, hvilket han bemödade sig att trösta, då han jemt såg tårar i hennes ögon. Samma dag ordvexlade fru Veronika på slottet Nauplitz med majorens kammartjenare, hvilken var sysselsatt att bekläda slottskapellet med svart och att sätta nya vaxljus uti de störa silfverljusstakarne. Hvarföre skall ni kläda med svart ? sade hon, hvarföre slösa med de dyra vaxljusen? För en blind är ju aliting svart och det gör honom detsamma om ett eller tusen vaxljus brinna.n Herrn har befallt det, svarade kammartjenaren, och då skall det ske, om ni gör aldrig så många invändningar., Följande dagen, majorens enda dotters dödsdag, hölls en högtidlig messa i slottskapellet. Den bevistades af den blinde fadren, klädd i uniform, med sabel vid sidan och det välförtjenta ordenstecknet på bröstet, åtföljd af hela tjenarepersonalen, klädd i svarta kläder. Det intryck, som den blindes bjelplösa tillstånd gjorde på de seende, ökades vid detta tillfälle ännu me: genom majorens krigiska utstyrsel,