hafva velat göra denna sak till ett profstycke för sin debut inför publiken. Icke utan en viss slughet har nyssnämnde tidning väl aktat sig att gå in på den egentligt kinkiga hufvudsaken i frågan, och i stället hakat sig uteslutande fast vid den delen af hr Zachrissons handling, som ingen egentligen gillat, nemligen att hr kaptenen, då general Arbin -hade lofvat honom att få batteri nästa gång, blott han nu ville nöjas och vara tyst, hade förmält sig vilja gå in härpå, om han finge löftet skriftligt. På denna punkt hafva hr Zachrissons ovänner eller förföljare deremot bamrat så mycket flitigare; man har ej sett många numror der kaptenen icke för detta yttrande blifvit så att säga öfverfallen och öfverhöljd med smutskastning af benämningar och tillmälen af en sådan grof natur, att allt hvad den servila pressen förut haft till hands emot misshagliga personer, visserligen icke dermed kan jemnföras: Det synes tydligt att en eller flere velat på detta sätt uttaga en fullständig hämd, alldeles icke likväl för kaptenens uppförande i det ifrågavarande hänseendet, utan för sjelfva hufvudsaken, att general Arbins meddelande genom hans oförskräckta beslut icke kom att stadna såsom ett slags ordenshemlighet inom ståndet, utan äfven gjordes bekant för allmänheten och dymedelst hänsköts till allmänna -tänkesättets forum. Vi lemna derhän det låga uti detta ouppbörliga skällande på den som under samma tid var föremål för förföljelser från flera håll, äfvensom det jesuitiska i sättet. I det fallet kan Morgonbladet utan tvifvel svara såsom en person, som en gång på en maskrad, något välplägad, satt på en bänk och snarkade, då en vakthafvande stötte på honom med tillsägelse, att det icke passade att sofva-på maskrader, dervid den andre blott såg på honom allvarsamt och sade: det hör till min roll, herrel! Men man kån icke underlåta att fästa uppmärksamhet på den ytterliga brist på takt som det förråder; att genom detta oskickliga förfaringssätt, som är sådant att den ansvarige omöjligt kunde undslippa offentlig afbön om kapten Zachrisson ville lagföra honom, oupphörligt återkalla uppmärksamheten på det hufvudsakliga, som det snarare synes att man borde från den sidan göra allt för att få begrafvet i glömska. Men ännu mer, äfven de som ej kunnat godkänna att hr Z. genom sitt yttrande till general Arbin synes hsfva varit benägen att köpslaga om sin tystnad, måste af den ytterliga hätskhet som nu uppenbaras emot bonom, föranledas att betrakta saken på närmare håll och eftersinna, huruvida hr Zachrissons uppförande i detta hänseende var af en så förfärligt eftertänklig eller oren art, som maktens tallrickssliekare nu vilja påstå. Man kan efter vår tanka icke gifva ett oväldigt omdöme häröfver, utan att sätta sig in i alldeles samma förhållanden hvari kaptenen befann sig, då yttrandet föll ifrån honom. Man måste ihågkomma att han kom till general Arbin under den ofelbara föreställningen att få batterichefsplatsen, som varit honom lofvad både af öfversten och generalen. Det är ock ganska antagligt om en man, som måste uteslutande påräkna sin tjenstebefattning att lefva af, och som tillika är familjefar, att hans förhoppningar och beräkningar för den ekonomiska utkomsten helt och hållet hvilade på denna förväntan, som han nu trodde skola uppfyllas. Det kan då ej vara svårt att föreställa sig. den :bestörtniog som måste hafva träffat honom då generalen, fastän under erkännande att han var den mest meriterade, likväl underrättade honom, ej allenast att han icke kunde få batteriet, utan äfven att orsaken dertill alldeles icke vore något fel eller försummelse i tjensten, men väl den, att han varit en tyst ledamot i ett reformsällskap, samt att konungen sjelf befallt generalen att säga honom detta skäl. Vill man göra sig reda för den sinnesstämning, som ett så ytterst oförväntadt tillkännagifvande måste framkalla, och den förvirring, Hvari kaptenen måst råka, om han i detsamma kommit att tänka på rätt och sanning; den omständigheten, att han tydligen icke mer kunde fästa sig vid ett muntligt löfte, sedan ett sådant en gång svikits,) af skäl som man icke förr bört anföras; och slutligen det eri de detresse, som sannolikt i detsamma måste uppstå i hans inre, på grund af det slag, som så plötsligt drabbade honom i ekonomiskt hänseende, så skall något hvar finna, icke ursäktligt, men åtminstone ganska menskligt, om det öfverväldigande intrycket af dessa känslor ett ögonblick föranledde en svaghet, som hr Zachrisson likväl haft den förtjensten att ingalunda söka dölja, utan sjelf framdragit och troligen icke heller söker helt och hållet försvara. MHäruti synes ligga en stor anledning till öfverseende med det ifrågavarande felet. Men det är klart att sådana konsiderationer icke kunna verka på personer med så garfvade känslor, som de hvilka inspirera den servila pressen. Vi kunna för öfrigt icke lemna detta ämne utan att citera ett förträffligt utdrag ur en längre artikel om samma sak i Skånska Posten, hvilket naturligt sluter sig såsom ett tillägg till hvad vi här yttrat. Omdömena om den moraliska halten af kapten Z:s beteende i denna fråga må utfalla huru som helst, -såstår, dock; fullkomligt oberoende häraf, sjelfva hufvudsaken qvar, såsom ett föremål för betänklig förundran, den sak, som man från ett håll sökt alldeles skjuta åt sidan, nemligen frågans politiska betydelse. Det är icke prejudicen, som väckt ond a rr RR