Aftonbladet – 29 december 1849, sida 1

DEN SPÖKANDE NUNNAN. HÄNDELSE UR JOSEF HAYDNS UNGDOMSLIF Af GUSTAF NIERITZ. (Ur en Tysk Kalender för år 1850.) Veronikal Nådig herrel Aro mina musikanter komne?, Ja, nådig herre; de äro församlade i riddarsalen.n Godt, sätt fram frukost åt dem och fem buteljer vin.v Fru Veronika satte på sig en förskräckligt mörk min och mumlade något för sig sjelf, som icke lät mycket uppbyggligt. Veronikas ord kunde major von Hollmair, i anseende till afståndet, icke höra, och det mörka ansigtet kunde han icke se, emedan han var blind. Att så förhöll sig syntes mer än väl, då den gamle herrn stapplande begaf sig till riddarsalen, der förfädrens gamla neddammade porträtter likasom beklagande nedskådade då den sista, ty värr blinda ättlingen, med hvilken den frejdåde von Hollmairska ätten skulle utslockna. De stskurna bjorthufvudena med sina stora horn sågoderemot likasom med skadeglädje på den blinde, om numera icke förmådde att med det dödande blyet nedlägga deras afkomlingar. Då majoren inträdde i salen emattogs han med ett förfärligt larm, icke olikt dec af vilda brummande björnar, och som gaf ett hemskt eko i det stora rummet, men dock genast altannade, för att lemna rum åt ett nytt, förorsakadt af fyra skrapande fötter och en fyrstämmig manlig helsning: Aldra ödmjukeste tjenare, herr major !) Det blef er väl för svårt att vänta, efter som ni börjat innan min ankomst? sade majoren med någon ovilja. Ber aldra ödmjukast om förlåtelse, inföll skolmästaren Frank, tiden blef oss något lång och då försökte vi att spela det nya stycket, ehuru utan obligatståmman.,