Aftonbladet – 28 december 1849, sida 2

varu IV: vat SJtCUStanalguet ar var slacnae nar pumera otillräcklig; såsom undertryckningsmedel, då folket med allvar låter höra sin röst, är den oanvändbar, ty den är med samma folk införlifvåd och eger med detsamma enahanda intressen; såsom lyxartikel är den för kostbar; såsom systematisk organisation är den förfelad; såsom lockmedel till inblandning i fremmande makters angelägenheter är den stående hären ingenting mindre än önskansvärd. Under egandet af Finland och Pommern var ett uppträdande på utländsk jord, i fremmande tvister ofta för oss nödtvunget; men efter deras förlust bör försvaret af egen strand, egen sjelfständighet, vara vårt enda och uteslutande syftemål. Pro aris et focis, — se der svenska armeens enda passande lösen för framtiden. Vår nuvarande militärorganisation hari öfrigt det onda med sig, att då man undantager en del högre, som lockmat varande, högst lukrativa befälsbefatiningar, så äro de öfrige — hela den stora mängden — så beskaffade, att då man t. o. m. om franska nummerkarlen kan säga, att han bär marskalksstafven isitt patronkök, så gäller i stället om svenska subalternofficern, att han har bysättningsutslaget i perspektiv. Enligt förslåget, skulle landtförsvaret sönderfalla uti trenne, till sin natur olika delar, nemligen stående hären, krigsreserven och landtstormen; beväringsexercisen under fredstid upphöra, hvaremot under krig samtliga klasserna skulle göras mobila; de värfvade trupperna skulle inskränkas till kavalleriets gendarmer, artilleri och sappörer samt brigadernas musikpersonal och handtyverkare; allmänna skjutöfningar skulle. sockenvis organiseras, befälet uteslutande med penningar aflönas, med förhöjning under all slags tjenstgöring. Det ekonomiska resultatet skulle slutligen blifva en årlig besparing af en million riksdaler. Hvad detaljerna i öfrigt beträffar, hänvisa vi till sjelfva afhandlingen, enligt ofvanföre lemnad anvisning, och skulle anse högligen önskvärdt, om någon sakkunnig och derjemte fördomsfri man af facket ville till grundlig och opartisk pröfning företega ett förslag, hvilket — säga hvad man vill, och om det än skulle tarfva vissa modifikationer — onekligen är förtjent af mycken uppmärksamhet både för sin syftning och de insigter i ämnet, som troligen icke kunna frånkännas författaren. — Vi tillstå upprihtigt, att förf:s förslag om beväringsexercisens totala upphörande under fredstid i början stötte oss något för hufvudet, och till och med efter sakens närmare begrundande hafva vi svårt vid att familiarisera oss med denna id. Icke så, att vi ju icke; lika med förf., tro oss kunna inse, att icke allenast de tolf dagar, hvilka en gång för alla nu äro för hvarje beväringsyngling anslagne till bibringande utaf hvad af honom i egenskap af soldat fordras, äro för ändamålet otillräckligec, utam till och med att, äfven om denna öfning, såsom projekteradt varit, utsträckes till trettioen dagar, likaledes en gång för alla, resultatet ändock blir i det närmaste detsamma, Den färdighet, som under denna tid förvärfvas i vapnens bruk, med hvad mera som till yrkets mekaniska del hörer, är visserligen ringa och snart sagdt af intet värde, då .öfningen under beväringsskyldighetens återstående tid icke mera kommer att repeteras; men deremot skulle vi tro, att den egentliga vinsten af de nuvarande beväringsöfningarne — om anuars någon sådan verkligen existerar — snarare kunde ligga i det begrepp om militärisk lydnad och disciplin, som derunder bibringas beväringsynglingen, och den lilla försmak af soldatlifvet han erhåller; med ett ord: vi tro vinsten hufvudsakligen vara af moralisk natur. Huruvida densamma i öfrigt kan anses motsvara de kostnader staten härpå använder, tilltro vi oss icke att afgöra. Visst är emellertid, att förf:s yrkande af den nuvarande beväringsexercisens upphörande icke är i sjelfva verket på långt när så paradoxt, som det vid första påseendet och sakens ytliga betraktande skulle synas. Den skenbara paradoxen bortfaller nemligen till stor del, om icke helt och hållet, då! man lägger märke till, att förf. föreslår inrättandet uti hvardera af rikets 2400 socknar af en Skjutförening, hvilken å passande ställe till öfning sammanträder hvarje söndags ef ermiddag, när årstid och väderlek sådant tillåta; att skjutningen Verkställes under. uppsigt af en i närheten boende officer, underofficer. eller korporal af indelta infanteriet, biträdd af tvenne soldater c c. — Slutligen tillägga vi, att den minskning af artilleriets personal (nemligen sjelfva stamtruppen), som författaren föreslår, synes oss kunna föranleda vissa betänkligheter. Nu är att märka, att kort tid efter sedan det ifrågavarande förslaget blifvit genom Aftonbladet offentliggjordt, den respektabla Posttidningen, med all den ilska, med hela den uppblåsta -öfversittareton (illa motsvarad af hennes ställning och qvalifikationer i öfrigt) hvaraf denna notabilitet, då hon griper sig riktigt an, som. man vet, är mäktig, och med all den ensidighet, som utgör grunddraget i hennes skaplynne, kastade sig öfver berörde förslag. Det var som om hon: blifvit trampad på den aldraömmaste af sina många liktornar, : ty hon skydde inga uppoffringar, icke ens de pekuniära, för att nedgöra den förmätne, som vågat föreslå en reform) och en genomgripande reform till på köpet. Red. nöjde sig icke med att för ändamålet bekosta ett särskildt bibang till sin egen respektabla tidning, den bekostade äfven ett dylikt för Aftonbladets ofantliga upplaga; med ett ord: den värda Posttidningen betedde sig i allo så, som hon brukar då någon stor national-kalamitet i reformväg synes hota, då ett afgörande slag skall gifvas, en riktig knalleffekt åstadkommas. Det röjdes ungefär samma ädla ifver, som då hon, Haynau och Paskewitsch i kompagni krossade de arma ungrarne, och då hon hade den oskattbara glädjen att, i förening med den sednare, få lägga Ungern för H. M. Köjsarens af Ryssland fötter. I vår Skånska enfald våga vi dock tro, att all denna möda kan anses spilld, alla dessa penningar bortkastade, och att, om det Stjernsvärdska (i fall :det annars må tillåtas oss att begagna denna benämning) förslaget icke får vidkännas någon allvarsammare attack, det mycket väl kan uthärda Posttidningens. Det har blifvit, om vi icke, missminna oss, från något håll insinueradt, att Posttidningens artikel skulle förskrifva sig från någon, som förut varit stadd uti en i tidningarne förd, allvarsam polemik med G. M. S., någon, som anses hafva sina vissa försänkningar i Posttidningen. De insigter och den stilistiska förmåga, hvarigenom: denne någon onekligen är utmärkt, höra dock helt och hållet frikalla honom från en så förnärmande misstanka. Det är troligt, att om han skulle företaga en recension ef det ifrågavarande förslaget — hvilket utan tvifvel vore önskligt, om den utfördes opartiskt och utan mannamån — han skulle veta att jakttaga värdighet och anständighet i ton och skrifsätt. För Posttidningen återstår i detta afseende, såväl som i många andra, ännu mycket att lära. För kontrollerar6e af våra omdömen taga vi oss friheten hänvisa läsaren till Posttidningens extrablad M 279!), för den 20 November, hvilket innehåller 4:0) den omförmälda recossionen, 2:0) prenumeraltionsanmälan för nästkommande år å tvåhundradeIsjette årgången af Postoch Inrikes-Tidningar, (den lförstnämnda troligen såsom lockmat för den sednare). x