Aftonbladet – 28 december 1849, sida 1

brudparen till altaret. Den åldrige presten träd e innanför, höll ett lämpligt tal till brud; aren, hsarvid han på det hjertligaste lade dem deras pliefer på bjertai och bestämde vilkoren för ett lyckligt äktenskap. Detta tal varade lika länge som prediken och hö:ls ex tempore. Derefter tllspordes hvar och en af brudparen 4:0 om de berådt sig med Gud i himmelen, dernäst med deres eget Fjorta, sed an ocksä med deras slägt cch väönnern, av. de e kbafra hvarandra till äkta: 2:o om de ville lefva med hvarandra i motoch medgång: 3:0 om. de voro fullten:ligt lediga till äktenskap så, att de icke gifvit mnigon annan sin äktenskapstro. Sedan hvar och en af de 4 framför altaret stående beryvarat dessa frågor med ja, sade presten: Så gifver hvarandra ed:a händer derpå, hvarvid han sjelf lade sina händer på hvar och en af dem. För vighetens skull t:g han till med båda händerna. Inga ringar vexlades. Det öfriga: förmaningar, ord ur skriften m. m., var ungefär som hos oss. Men vid bönen för de nyvigda lade presten åter sina hönder på deras hufvuden, Vid sluttillsägelsen: Horren vare med eder och vid sista orden af välsignelsen gjordes korstecknet. Ehuru he!a handlingen var i äkta fornkyrklig gestalt, gjorde han efter utseendet på kontrahenterna föga intryck. Den ena bruden stod, som på ett marknadstorg, så förnöjd i sin prydning: hon hade biommor i håret och många fladdrande röda band kring lifvet. Krans och krona brukas oj i Danmark: och den andra, en enka med syart hufvudtygp, stod kal och lugn, som en filbunke. Efter: vigseln sjöngos ett par versar, hvarunder brudskarorna, hvar i sin ordning, klampade fram i koret omkring altaret, för att offra. Utan det skärande i denna verldsliga offerhandling jemförd med den andliga sången, hvarunder den skedde, var det intet som väckte uppmärksamheten, utom det, att en uniz bonde gick fram med tobakspipan, framstickande under tröjan. Under hela gudstjensten satt han också med besagda pipa i skötet, ehuru han icke rökte. Presten och klockaren fingo ungefär lika mycket, omkring 3, 4 rbdr (6—38 rdr rgs) för besväret, att med Guds ord appvakta vid denna högtidlighet. Sången isynnerhet kunde icke betraktas annorlunda, än som taffelmusik vid offerhandlingen; ty ingen af dem, som han egentligen rörde, deltog deri fället passande: Herre, jag tackar dig af mitt hela hjerta, att du hafver lärt mig, hvad du vill, att jag skall tro och köra. Wjelp mig nu ... att bevara ditt ord i ett rent hjerta, deraf i tron styrkas och i ett heligt lefycene förbättras oca mig dervid i lif och död trösta, amen n