Aftonbladet – 27 december 1849, sida 2

rium, med en mjuk och tillika voluminös och ren sopranstämma. Grannlagenheten torde icke förbjuda att äfven gifva henne en kompliment för en god method, som lofvar henne en vacker bana, i den mån hon hinner besegra en stundom hörbar rädsla, och om hon ville besluta att egna sig åt konsten såsom hufvudsak. Uti duetten samt dess åtföljande jubelchör i G-dur förekom oss inrtrumentationen något tunn, hvilket likväl ej hindrade att emellanåt igenkänna den väldige och klassiske tonsättaren, hvars ljusa snille, ännu sedan hans jordiska öga för alltid blifvit förmörknadt, dikterade och lät andra uppteckna sina herrliga tonskapelser. Mot slutet af ofvannämnde chör sammandrager kompositören småningom de hvarandra imiterande stämmorna och stegrar effekten, i det han låter sopranen crescendo uppstiga till sitt höga a, under det basen har ett 6 takters uthållande e, tenoren går till fiss under basen, samt alten en sext under sopranen. Detta ställe är af en så genomgripande effekt, att kanhända högst få musikaliska momenter till den grad äro egnade att åstadkomma ett så storartadt intryck. Hela samlingen af åhörare blef äfven härvid intagen af beundran. Introduktionen till Göthes Faust, med musik af Furst Radziwill, slutade denna intressanta musikaliska afton. Furst R., f. d. generalguvernör i Posen, var en stor konstvän, men icke af dessa maecenater, som pråla med en lånad gloria, bildad af strålarna från andras snille. Han var på sin tid sjelf på en gång en bland Tysklands utmärkta tenorister och tillika en solid violoncellist. Hans musikaliska favoritplan var att sätta i toner Göthes -odöd liga mästerverk, Faust, hvaraf han kände sig djupt inspirerad. Kort före sin död, 1833, hade han den glädjer att sluta detta arbete, öfver hvilket Tysklands samtliga kritici uttalat varma loford. Dess dramatiska skönheter förfela ej heller sin verkan och anslå på ett angenämt sätt, liksom den innerliga och poetiska känsla, som genomgår kompositionen. Anföraren för Harmoniska sällskapets sångöfningar, hvilken sjelf lärer hafva varit medlem af sångakademien i Berlin, då Faust i dess helhet derstädes uppfördes, har sålunda haft tillfälle studera detta verk fullständigt. Intressant var den vackra violoncellsatts, som ackompagnerade andens korta men kraftiga och sinnrika monolog. Den derpå följande englarnes chör hade mången önskat mera luftig, mera fantastisk, men hvilket måhända den jublande texten ej skulle hafva tillåtit.z;Qvinnornas klagande sång, Vi hans förtrogna, är på det högsta ljuf och melodisk. Sopranernes Decrescendo på diss, hvarunder alterna hafva en tongång i förminskade terser, är af stor skönhet. Då Faust fattas af en vemodig, ångerfull stämning, vid orden: Ö strömmen toner! ren sig minnets verld upplåter, Se tårar flöda, jorden -har mig åter. inträder lärjungarnes sublima sång, en karlchör i G-dur, ackompagnerad af ö3:ne violonceller. De inlagda kadenserna af messingsinstrumenter höja denna sång mycket, och gifva den ungdoihsfriskhet och kraft. Efter densamma återkommer ännu en tång. englarnes jubelchör, hvilken slutar den vackra kompositionen. Det hela gjorde ett djupt intryck på de talrikt samlade konstvännerna, hvartill ej litet bidrog hrr Dablqvists och Almlöfs förtjenstfulla återgifvande af monologerna. Elfter hvad vi hört, lärer fråga vara att upptaga Faust på kongl. scenen, så bearbetad som detta stycke i Berlin sednare blifvit -uppfördt. De flesta nummer af furst Radziwills musik dertill skulle komma alt bibehållas, utom ett par; hvartill Lindpaintner, kapellmästaren i Stuttgardt, komponerat musiken. Theaterdirektionen lärer redan vara i ego af partituret till denna komposition, som väl utförd troligen skulle på det högsta intressera den musikälskande allmänheten. Herrar Dahlqvist och Almlöf skulle med några mindre förändringar utföra de båda hufvudpartierna Faust och Mefistofeles, då dessa partier nära nog uteslutande äro mel: dramatiska. Emellertid stanna alltid musikens och sångens vänner i stor förbindelse hos Harmoniska sällskapet och dess ledare, hvilkas oegennyttiga verksamhet och nitälskan man har att tacka, icke blott för det att hittills — åtminstone för de flesta — obekanta tonskapelser blifva hörda och tolkade äfven för vår publik på ett ädelt sätt, utan äfven derföre att den allmänIna musikaliska andäån lifvas, underhålles och sprides, samt en värdig täflan uppväckes och I belönas ; och det är för dessa orsaker som vi Jaf allt bjerta önska sällskapet uppmuntran och lintresse från allmänhetens sida, väl vetande at! det gamla ordspråket Konst tarfvar gunst har sin riktighet. — Såväl Nerikes reformsällskaps bestyrelse somm allmänna -reformbestyrelsen, bade sistl