Aftonbladet – 27 december 1849, sida 2

SR Litteratur. Dikter af J. L., med förord af profess. Utterbom,. Af detta förord underrättas man, tt det är en dotter af Ling, som på dessa blad, af vänner uppmanad, för första gången vågar till en större åhörarekrets frambära toner, hvilkas ingifvelse härstammar dels från lyckliga dagars lyssning vid fadrens fötter, dels från den minnesrika nejden af hans grafr. Denna signifianta, och för mången svensk, som Iskar P. H. Lings sångmö, säkert ganska kärkomna underrättelse skall utan tvifvel äfven öranleda till önskan att göra en närmare becantskap med den egna, varma, fosterländska, på ett enkelt och osökt språk uttalade poesi, varpå J. L. bjuder läsare och läsarinnor, med jerta och själ. Detta häfte innehåller (efter n Prolog,, på några blad, samt tvenne till omfånget mindre stycken: Storm-natten och Famla Mormor i Skärgården) ett större stycke, calladt Alarik och Brynhilda, i 14 afdelningar ler sånger. För att ej minska läsarens nöje, vilja vi icke omtala den händelse här tecknas; men för att gilva ett prof på J. L:s diktion ch visa hur närbeslägtad den är med fadrens, sådan den visat sig t. ex. i hans idylliska inpirationer, tillåta vi oss införa följande fragnent af det stycke, som har till öfverskrift Våren: . Luften. flyter Klar i solens gyllne regn, Våren knyter Kransar under ekens hägn. Björkens krona Hviftande i lunden står, Foglar tona Allting sjunger: det är vår! Sippan blickar Utur tufvans gröna bädd, Häggen nickar Grön med hvita blommor klädd. v Böljan rullar. . Som ett silfver uti ån; Fält och kuliar Skimra rikt af ljusets lån. Blommor skifta Uppå ängens gröna duk, Seglen hvifta, Räck till afsked spöhand mjuk. Gråt ej. tärna! Fastän kämpen far från dig; O, hur gerna Följde du på mörkblå stig. Öfver vågor Syns ej skepp från, Söderö? Brynhilds frågor Obesvarade de dö. Fåfängt blickar Tårfylldt öga utåt våg, Fåfängt skickar Du din suck till kämpens håg. Stilla smärta! Snart skall jag ock finna ro! Brist ej, hjerta! Snart får du i Folkvang.bo., Längre fram träffar man ånyo ett poem af större omfång: Harald och Anna. Deita är dramatiskt behandladt och utmärker sig genom en glödande, ädelt svärmande, forn-nordisk känsla. Sist kommer, under namn af ,Smärre