Aftonbladet – 22 december 1849, sida 2

jag erhållit, visserligen var något bättre, men att det, tyvärr, var föga hopp om att han någonsin skulle blifva hvad han fordom varit. Känner ni kanhända Tegner personligen ? frågade den danske mannen. Jag svarade att jag flera gånger haft det oskattbara nöjet att njuta af hans qvicka, intressanta umgänge. Ja, Tegner är verkligen, när han vill, den qvickaste och roligaste menniska jag ännu kännt — sade Dansken — jag minns i Lund 1829, då han promoverade mig till magister. Vid dessa ord var det liksom ett fjell fallit från mina ögon. Jag visste nu hvem jag hade framför mig. Det var den sköne mannens porträtter jag ofta hade sett... Utom mig af glädje flög jag upp från bordet, fattade mitt glas och upprepade med ljudelig röst och till de tyska bordsgästernas billiga förundran, denna för dem alla obegripliga hexameter: ,Skaldernas Adam är här, den nordiske sångarekungen. Med ett vänligt leende, icke utan sitt lilla oskyldiga välbehag, drack den store skalden mig till, och frågade mig sedan huru jag kunnat gissa att han var Oehlenschläger. — Det var icke svårt, herr etatsråd, svarade Jag, jag insåg det genast, då ni nämnde promotionen i Lund 1829. Dessutom eger jag ett porträtt bland mina små samlingar... och nu, nu känner jag fullkomligt igen er. Kanske att ni sjelf är en Digter? Nej, Gudnås!, suckade jag, som ändtligen var nog klok att blygas för att tala om mina eländiga försök, i en Sångarekonungs närvaro, nnej, men jag älskar skaldekonsten högt, jemte dem som lyckligt idka densamma.n Vi håde nu hunnit in i Böhmiska Schweiz, och lade snart till vid den lilla staden Tetschen, der min första omsorg blef att köpa mig en hatt, i stället för den somblifvit El