Aftonbladet – 22 december 1849, sida 2

verträffligt. Stagnelius hade likaledes mycket slagit an på honom. . En half mil från Arbesau, der vi tagit er ny postvagn, passerade vi Kulm och afstego för att bese de ryska, preussiska och österrikiska segerkolonnerna på detta slagtfält, der len vilde Vandamme blef innestängd och öfvervunnen af Colloredo Mansfeld, och derigenom sick miste om Böhmens krona, hvarpå han, i händelse af seger, fått Napoleons löfte. En gammal gråhårig invalid visade oss herrligheterna, och utbredde sig derunder mäkta vältaligt öfver österrikarnas ofantliga tapperhet. Han hade sjelf varit med. Wir standen wie Mauern — försäkrade han. Den ryska kolIonnen, liksom den österrikiska, Var särdeles skrytsamt tilltagen på höjden samt försedd med en segergudinna på spetsen. Det preussiska monumentet bestod af en liten Pyramid af gjutern. De otäcka örnarna, såväl enkla, som dubbla och klufna såg man i öfverflöd. Jag tyckte att Oehlenschläger liksom nickade vid deras åsyn, och jag knöt, full af harm, min hand mot roffåglarna under det jag upprepade Heines ord: Du hässliches Vogel, wirst du einst Mir in die Hände fallen, So rupte ich dir die Federn aus Und hacke dir ab die Krallen. Du sollst mir dann in luftger Höh, Auf einer Stange sitzen, Und ich rufe zum stiger Schiessen herbei Die Fransösischen Vogelschötzep. Wer mir den Vogel herunterschiesst, Mit Zepter und Krone belehn ich Den wackern Mann! Wir blasen Tusch Und rufen: es lebe der König!, Ack, hvad de poeterna äro stora i orden! Solen började nu att sänka sig bakom Erzgebirges toppar, och först mellan kl. 8 och 9 på aftonen anlände vi till Töplitz, der vi togo