Aftonbladet – 22 december 1849, sida 2

store Gethe, som jag, djupt sårad, gjorde denna öfverenskommelse med mig sjelf. Full af den djupaste beundran för denne utomordentligt snillrike man, reste jag till Weimar, ankom för att hos honom aflägga mitt besök. Han mottog mig på det mest högdragna sätt och sade mig icke ett uppmuntrande ord, ehuru mina skrifter, dem jag sjelf öfversatt, lyckats att tillvinna sig bifall i hela Tyskland. Detta var verkligen påkostande för mig, och jag lemnade skalden, visserligen med oförminskad beundran för hans väldiga snille, men med föga aktning för hans person. Det kan förlåtas en skald att han är fåfäng, men icke att han är högfärdign. Ingen skald har dock skänkt mig så mycken njutning som Gcethe,, skyndade ban derpå att tillägga. Hans romanser och ballader äro utan tvifvel det mästerligaste, som något snille har skapat. Och nu började den våckre gubben, med glänsande, balftårade ögon, recitera den Erlenkönig: Wer reitet so spät in Nacht und Wind? Es ist der Vater mit seinem Kind 8c. När han slutat, frågade jag honom leende, om han kände igen dessa förtjusande, musikaliska versar af en viss författare: Skynder eder stille Vinde! Skyder Skuden hurtig frem Gjennem Bölgen till mit Hjem, At jeg ved mit Bryst maae finde Snart min Ven og min Veninde! — Vind! hvi er du dog saa svag? Seer du ei hvor de med Glxede Vinke med det hvide Klede I den klare Sommerdag ? Han nickade småförnöjd, och då jag lät honom förstå att jag var någorlunda bevandrad i den danska vitterheten, började äfven han att tala om svenska skalder. Bellman var hans förtjusning och Tegners språk ansåg han oöf