Aftonbladet – 22 december 1849, sida 1

svett och vedermöda, hos andets hoppx, be väringsynglingarna, inprägla krigstukt och håll ning — hade jag ännu mer förökade skäl at lyckönska mig till den frihet som jag nu njöt min egen man, i ett land, der jag icke hade er enda förman. På slaget sex sattes maschinen i gång, och ångfartyget Bohemia, platt som ett baktråg, i anseende till Elbens ringa djuplek, aflägsnade sig mäkta långsamt från denna praktfulla terrass, fordom en hotande fästningsvall, nu en fredlig promenadplats, ifrån hvars höjd jag så ofta njutit af den herrligaste utsigt öfver Elben och dess tätt bebygda, bergiga stränder, öfver dess alltid folkhvimlande, 1400 fot långa och med 17 hvalf försedda brygga, der de vandrande ej, som på Norrbro i Stockholm, knuffa, tränga och stånga hvarandra, utan helt förnuftigt alliid taga af till trottoisen på höger band, då de vilja passera bron. Men om Bohemia gick Jångsamt, hade man också så mycket bättre tid att betrakta de berrliga flodstränderna med deras vackra byar: Loschwitz, Wachwitz och Gud vet icke hvad för orter på witzo och pitza. Snart fick jsg äfven för första gången i: mitt lif skåda: ett så beskalladt berg, till hvars ljufva frukt, förvandlad till saft, jag alltifrån min ungdom varit en särdeles trogen vän och stor beundrare, jag menar ett vinberg. Pet var kungens vinberg, Der Weinberg des Königs Det der kungliga förbittrade ickt obetydligt min glädje öfver första bekantskspen. Jag ser ingenting kungligt med jtillfredsställelse, undantagande kungliga grafvar. Af min granne, en språksam Dresdnerbo, som slagit sig ned på bänken bredvid mig, tröstades dock snart mitt demokratiska hjerta genom den underrättelsen att vinet från des Königs Weinberg var surt som de tyska regenternas miner, bittert som deras tänkesätt oc afskyvärdt som deras politik.