IUNCYdldUUucC ds lagltlillld LaplduStlilg mMcCU DIVCRholms Län; men öfvergifves vadet, bör vederparten derom före Tingets början underrättas och anmälan derom vid Tinget för herr lagmannen ske; betygar på Tingsrättens vägnar S. de Marå. 7:o. Kärandernes till lagmansrätten ingifne libell. , Till Stockholms läns Lagmansrätt! Härmedelst få vi ödmjukligen fullfölja klagan öfver Åkers skeppslags tingsrätts den 6:te nästl. Juli meddelade utslag uti arfstvisten emellan oss och våra brorsbarns förmyndare hr häradshöfding A. F. Gylfenhammar å ena sidan, samt hr lagmannen E. S. Boström och dess fru å den andra. Sedan hr lagman Boström, för att varda befriad från vårt påstående om dess förpligtande att utbetala de oss och våra brorsbarn tillkommande sex sjundedelar af det kapital, minst utgörande 16,666 rår 32 sk. banke, som hr lagmannen genom en den 25 Febr. 1841 med vår moder enkefru Maria Gustafva Fredenheim upprättad arfsförening förbundit; sig att efter kennes död utbetala, under den 8 sistl. Juni med sin ed intygat att vår moder medelst de å hr lagmannens exemplar af arfsföreningen tecknade orden till fullo betalt, under den 3 April 18544 efterskänkt nämnde kapital åt hr lagmannen och dess hustru, så har till vår kunskap kommit att hr kyrkoherden J. E. Berg i Riala kunde på sin ed intyga att vår moder mer än ett år derefter, eller i Mej månad 1845 ännu icke åt hr lagmannen efterskänkt ifrågavarande kapital, hvaraf således följde att hr lagmannen missförstått betydelsen af samma qvitto; och hafva vi af sådan anledning, innan målet till slutlig pröfaing företogs, dels hos tingsrätten anhållit att hr kyrkoherden Berg i berörde afseende måtte blifva såsom vittne afhörd, dels ock hemställt att målets vidare kandläggning måtte uppskjutas på det att hr lagman Boström kunde lemnas tillfälle att höras öfver vår berörde anhållan innan utslag deröfver meddelades, helst man borde föreställa sig det br lagmannen icke kunde vilja begagna qvittenset i annan mening än den, som dermed varit afsedd, och att han således måste vara lika angelägen som vi att få hr kyrkoherden Berg afhörd för att erhålla visshet om huruvida qvittensets mening af hr lagmannen blifvit riktigt uppfattad eller ej. Medelst sitt den 6 nästl. Juli meddelade af oss nu öfverklagade utslag har tingsrätten förklarat, att enär den omständighet, hvarom kyrkoherden Berg skulle höras, utgjort föremål för den af hr lagman Boström i målet gångne ed, samt efter det i rättegång, der svaranden fullgjort honom ålagd värje målsed, åstadkommande af bevisning till förringande af den verkan som edens fullgörande enligt lag medför, äfven om svaranden skulle dertill lemna bifall, icke kan, då afseende å sådan bevisning i allt fall vid målets afgörande ej finge fästas, lagligen tillåtas, tingsrätten funne omförmälde anhållan icke hindra målets företagande till slutlig pröfning,; och har tingsrätten derefter, på grund af den aflagde värjemålseden, befriat hr Jagman Boström från käromålet i hela dess vidd. Detta beslut måste efter vår öfvertygelse icke kunna vara öfverensstämmande med lag, rättvisa och billighet. Vi hafva nemligen allthittills föreställt oss att det vore domarens heliga pligt att i hvarje sak söka utleta sanningen, hvarförutan det svårligen torde vara möjligt att fälla ett rättvist domslut, samt att domaren således aldrig borde lägga hinder i vägen för sanningen att framträda i dagen, aldraminst em båda parterne sammanstämmande önskade att få afhöra de vittnen, som derom kunde lemna intyg. Hvad särskildt beträffar tingsrättens nu ifrågavarande vägran, så innefattar den -å ena sidan ett förnärmande af vår lagliga rätt, enär vi derigenom förhindrats att fylla den brist, som ansetts förefinnas uti bevisningen om vår saks rättmätighet, men å den andra sidan en grymhet mot hr lagman Boström, som, för bevarande af sin heder, utan tvifvel måste vara angelägen att få hr kyrkoherden Berg afhörd för att derefter antingen kunna vederlägga hans vittnesintyg, eller ock öppet inför domstolen förklara sig numera hafva blifvit upplyst om sitt misstag. Då det således torde vara alldeles obestridligt att, derest sådant af de tvistande parterne å båda sidor önskades, det begärda vittnesförhöret icke lagligen kunnat förvägras, måste ock häraf följa, det tingsrätten olagligen förfarit, då tingsrätten icke beviljat det begärda uppskofvet för att höra vederparten öfver vår begäran om hr kyrkoherden Bergs hörande; men då hr lagmannen numera af tingsrättens protokoll erhållit kunskap om berörde vår anhållan, samt af förut anförde skäl icke kan underlåta att deruti instämma, så våga vi hoppas det samma vår anhållan af lagmansrätten bifalles. Om nu likväl mot all förmodan hr lagman Boström skulle bestrida oss rättighet att få hr kyrkoherden Berg såsom vittne afhörd, så våga vi dock hoppas det lagmansrätten sådant oaktadt skall pröfva rättvist vår anhållan bifalla. För att ådagalägga det vi äro lagligen berättigade att få yiterligare vittnen afbörde, få vi vördsammeligen fåsta uppmärksamheten derpå, dels att de tvistande parterna jemlikt 20 i 47 kap. R. B. ega rättighet att a höra vittnen å ömse sidor mot hvarandra, samt att den parten har vitsord, som bästa vittnen hafver; — dels att, jemlikt 29 , tu vittnen äro fullt bevis deri de sammanstämma; — samt dels att värjemålsed jemlikt 30 ålägges endast i nödfall, och der sanning ej annars utletas kan. , Då nu, i härdelse två sammanstämmande vittnen, som enligt lagen utgöra fullt bevis, hade intygat riktigheten af hr lagman Boströms uppgift om efterskänken, vi jemlikt först åberopade lagparagraf egt ostridig rättighet att få deremot afhöra andra ojäfviga vittnen till bestyrkande deraf, att nämnde uppgift sådant oaktadt tillkommit af missförstånd, så måste vår rättighet att förebringa sådan motbevis-st Ning vara, om möjligt, ännu större, då vederparten,st ill stöd för sanningen af sin uppgift, icke haft atts! iberopa något ojäfvigt vittne, utan blott sitt eget d deliga intyg, som enligt lag endast utgör nödfallsvevis, eller det sämsta och minst trovärdiga af alla le bevis lagen godkänner. På grund af hvad sålunda anfördt blifvit få vilre ;dmjukligen anhålla, det lagmansrätten måtte tillåtalu utt hr kyrkoherden Berg varder såsom vittne i sa-lo: cen afhörd och att vi derefter må andraga hvad vi idare anse nödigt till stöd för rättmätigheten af vår alan. Stockholm den 6 Sept. 1849. F. W. Sköldebrand. C. Sköldebrand, s genom Robert Cederschiöld, enligt fullmakt. Anmärkning. Lagmansrättens dom har ännu icke rhållits. pu pm be UC Or A MM MD Ya (-pr ti li! A För de af missvext nödlidande : Jemtlänningarne. så I tidningarne Aftonbladet och Aftonposten a 0 Jan 4A Ah 42 Magma has 01777