SJ UcTOTYER alt HO da, t JAdJ manddA I040, annuj rlicke fått sina affårer med lagman Boström uppgjorBIda och icke kunnat förmå honom att insätta de henne enligt arfsföreningen tillkommande penninrigarne hos någon grosshandlare, emedan lagman Boström ville fortfarande hafva penningarne hos sig innestående, under föregifvande att de hos hoInom stodo säkrare än hos någon af grosshandlarne, enär desse som oftast gjorde konkurs. Denna vittnesattest, hvars öfrerensstämmelse med Alsanningen hr kyrkoherden Berg förklarat sig vara Hlberedd att, när så påfordras, med liflig ed bekräfrita, sprider öfver denna saks verkliga beskaffenhet Idet fullkomligaste ljus, samt skingrar helt och hållet, ej allenast det dunkel som en eller annan hittills ansett hvila deröfver, utan ock den skugga, ilsom af vederparten blifvit kastad öfver mina principalers aflidna moders minne. Vid sådant förhållande har det för mine principaler, med afseende på deras slägtskapsförhållande Itill hr lagman Boström, varit tillfredsställande att kunna, medelst hr kyrkoherden Bergs vittnesattest fylla hvad som hittills ansetts brista i bevisningen om deras saks rättvisa beskaffenhet, utan att, ge-Inom denna fyllnadsbevisning, sakens moraliska sida behöfver förmörkas: — mine principaler hafva nemligen uti den ingifne skriften endast antagit, -Jatt det genom herr kyrkoherden Bergs vittnesattest tli förening med den förut åstadkomna hevisningen blifvit fullkomligen styrkt, att hr lagman Boström missförstått betydelsen af det åberopade qvittencet; -— med ett sådant antagande låter förena sig den -I föreställning, att hr lagmannen hittills handlat på god tro, och att hr lagmannen, för att begagna hans eget uttryck, endast handlat illiberalt. Det beror nu på kr lagman Boström sjelf, huruvida han vill bafva sitt handfingssätt bedömdt ur denna grannlagenhets synpunkt eller ej. Om kan det vill, så måste han vara lika, om icke ännu mer än mine principaler, angelägen der-lom, att hr kyrkoherden Berg varder inför domstolen -lafhörd och att samningen således må öppet framträda ji dagen. Kan hr lagmannen derefter icke vederlägga hvad detta vittne intygat, samt hr lagmannen således deraf blifvit förvissad derom, att han missförstått betydelsen af det åberopade qvittenset, så lä-Irer kr lagman Boström, såsom en mean af heder, icke underlåta att öppet erkänna sitt misstag. Då sanningskärleken är oskiljaktig från hvarje ärans man, bör man icke tro, att hr lagman Boström skall vilja betrida hr kyrkoherden Bergs hörande på ed, för att såmedelst söka förhindra de af honom uttalade sanningar att blifva inför domaren pf gällande, men, om mot förmodan likväl så skulle ske, så kan omdömet om hr lagmannens hela förfarande i denna sak icke blifva mer än ett, hvars Inamn jag här hvarken vill eller bör uttala. Detta omdöme måste hos alla blifva enstämmigt; ty, ehvad hr kyrkoherden Berg kommer att med liflig ed bekräfta riktigheten af sin attest, eller ej. lärer dock lingen kunna finnas, som betviflar sanningen deraf. Att det för hr kyrkoherden Berg, i den ställning, hvaruti han befinner sig till hr lagman BoIström såsom dennes själasörjare, varit i högsta grad obehagligt att behöfva vittna i detta mål, faller af sig sjelf. Jag bör icke heller förtiga att hr kyrkoIherden i det längsta sökt att undvika detta obehag, loch att han endast för mina principalers förnyade uppmaningar gifvit vika, af sitt presterliga kall uppmanad att, då sådant påkallades, meddela de upp lysningar, som kunde skingra det mörker, som ännu till en del ansetts hvila öfver saken, och låta sanningen såmedelst framträda i sin fulla dager. För den händelse att herr lagman Boström mot förmodan skulle vara obekymrad om det moraliska domslut, som öfver honom kan komma att fällas, endast han varder befriad från skyldigheten att utbetala de omtvistade penningarne, samt han af sådan anledning skulle bestrida, det vidare bevisning nu må i saken åstadkommas, sedan han gått den honom ålagda eden, har jag visserligen hört meningen bland lagkloka män vara delad derom, huruvida någon ytterligare bevisning i saken af mina principaler mot vederpartens bestridande må åstadkommas; men då jag, af förut anförde skäl, trott mig böra antaga, att herr lagman Boström sjelf bör vara mest angelägen att herr kyrkoherden Berg blifver på ed afhörd, samt det utgör en samvetspligt för domaren att i hvarje sak så noga som möjligt söka utleta sanningen och att således låta all den bevisning förebringas, som kan tjena till upplysning derom, så har jag ansett mig ej, förrän sig visat, huruvida herr lagman Boström bestrider herr kyrkoherden Bergs hörande på ed, böra ingå i bevisning derom att sådant, äfven emot vederpartens bestridande, lagligen tillåtas bör. Wira Bruk d. 6 Juli 1849. Robert Cederschiöld. Efter uppläsande af detta anförande yttrade herr kansliledamoten, att då han nu med ledsnad erfore, att herr lagmannen, som efter hvad herr kansliledamoten trodde sig veta, icke brukade försumma denne Tingsrätts sammanträden, likväl nu vore frånvarande, funne herr kansliledamoten sig föranlåten anhåla att uppskof måtte meddelas vid målets afgörande till nästa Ting, på det herr lagmannen kunde komma i tillfälle att öfver begäran om vittnesförhör sig yttra; och gjorde herr kansliledamoten sig förvissad, att Tingsrätten icke skulle genom afslag å denna anhållan så väl betaga herr lagmannen Boström tillfälle, att, sedan han af kyrkoherden: Bergs vittnesattest erhållit del, genom af honom sjelf framställd begäran om kyrkoherdens hörande, eller öppet erkännande af vittnesattesten, eller ock i anledning deraf meddelade upplysningar, skingra den skugga, hvilken eljest möjligen kunde komma att hvila öfver herr lagmannens handlingssätt, som äfven förhindra möjligheten af vänlig förlikning, hvarå herr kansliledamoten förmodade att herr lagmannen Boström, sedan kyrkoherden Bergs vittnesattest blef-: ve af honom känd, skulle vara benägen att ingå; hemställande herr kansliledamoten till herr häradshöfdingen Gyllenhammar, om han icke genom att instämma uti herr kansliledamotens begäran, skulle vilja till en så önskvärd utgång på förevarande rättegång bidraga. ; Herr häradshöfdingen Gyllenhammar åberopade hvad förut af honom blifvit yttradt; hvarefter herr kansliledamoten Cederschiöld och herr häradshöfdingen Gyllenhammar afträdde, medan Tingsrätten öfverlade till följande för dem, åter inkallade, afsagde Utslag: Hvad angår herr majoren Skjöldebrands och herr kammarherren Skjöldebrands anhållan att kyrkoherden Berg måtte varda såsom vittne i målet hörd, till upplysning derom att enkefru Fredenheim i lifstiden ännu i Maj månad 4843 och således efter den tid, då det af herr lagmannen Boström åberopade qvittens af bemälde enkefru utgafs, icke hade till herr lagmannen efterskänkt hyad herr I-gmannen i den efter öfverstelöjtnanten Fredenhejm upprättade arfsförening förbundit sig att till henne utbetala, och att målets afgörande måtte för herr lagmannens hörande öfver denna anhållan få till: nästa Ting anstå; så enär den omständighet, hvarom kyrkoherden Berg skulle höras, utgjort föremål för den af herr lagmannen Boström i målet gångne ed, samt efter det i rättegång, der svaranden fullgjort honom ålagd värjemålsed, åstadkommande af bevisning, till förringande af den verkan, som edens fullgörande enligt lag medför, äfven om svaranden ckulla dertill Ty rr EA a MA en ch JA Kn Br AA 0 OO eÅe