Aftonbladet – 20 december 1849, sida 4

testamentsvittnen icke behöfva känna testamentets innehåll, samt att han således i hemlig komplott med svärmodren, derest hon kunnat förraås till en sådan låghet, skulle hafva kunnat beröfva sina svågrar arfsrätten till kapitalet på ett sådant sätt, som enligt arfsföreningens föreskrift skulle bafva medfört gällande kraft. I brist af bevis för sin talan, har lagman Beström vidare tillåtit sig beskyllningar och insinuationer emot mig personligen af sådan beskaffenhet, att jag deraf skulle hafva funnit mig smärtsamt sårad, derest jag icke under loppet af denna rättegång kommit till den öfvertygelse att jag ej borde finna någonting oväntadt af lagman Boström. Sålunda har han dels uppgifvit, att jag skall hafva för de såsom vittnen afhörde fordne tjenarne hos fru Fredenheim inpreglat hvad de på den aflagda eden berättat, men att de sjelfve sannolikt ingenting deraf hvarken mindes eller ens någonsin hört, dels ock insinuerat, det jag, utan att ens göra mig underrättad om verkliga förhållandet, skulle hafva åtagit mig en sjuk sak endast i beräkning på det ansenliga arfvodet. Hvad förstnämnde å heder gående infama beskyllning vidkommer, är det för mig en lycka, att Kongl. Nedre revisionens ledamöter kunna intyga, att dessa vittnen med sådan redighet, klarhet och bestämdhet besvarade alla till dem framställde frågor, att fulkomlig visshet måste anses vara vunnen derom, att de icke intygat någonting utöfver hvad de kunde taga på den aflagda eden. Beträffande åter den andra insinuationen, så torde den omständigheten, att jag betingat mig ingenting i arfyode derest saken tappas, vara ett tillfyllestgörande bevis derpå, att jag är öfvertygad om densammas rättvisa beskaffenhet. I afseende åter på arfvodets ansenliga belopp anser jag mig endast böra förklara att, i händelse det nu tillböds mig att utföra en lika beskaffad sak mot samma arfvode, så skulle jag, äfven om jag vore förvissad att vinna, bestämdt afsäga mig tillbudet, så vida dervid fästades det vilkor, att jag deråt skulle egna lika besvär och ansträngning, som i denna sak, för att kunna tillstoppa alla smyghål för vederparten, samt framleta alla dess motsägelser och osanningar. Lagman Boström misstar sig då han tror, att jag icke skulle hafva betraktat äfven hans sak, innan jag åtog mig detta fullmäktigskap uti en rättegång mellan så närskylde personer. Jag har tvärtom på det noggrannaste undersökt densamma och dervid funnit den vara af sådan beskaffenhet, att jag på heder och ära kan försäkra, det jag icke skulle hafva velat åtaga mig densammas försvar, äfven om jag i arfvode tillförsäkrats hela kapitalet, eller hvilken summa som helst. Före början af denna rättegång sammanträffade lagman Boström och jag högst sällan och endast tillfälligtvis, hvadan jag ock saknade all kännedom om beskaffenheten af hans karakter, derom jag under loppet af rättegången deremot erhållit den noggrannaste kunskap. Att lagman Boström kan hysa pretention på vänskap af mig var lika oväntadt, som den pretentionen synes vara betynnerlig, att jag skulle af personlig vänskapskonsideration för lagmannen hafva bordt underlåta att bestrida afseende å de invändningar, hvarmed lagmannen ville värja sig mot käromålet, särdeles då i betraktande tages, att dessa invändningar icke allenast voro blottade på alla bevis, utan ock stridande mot all sannolikhet. Beträffande härefter den af fru Boström å mannens sista anförande meddelade påskrift, så har den bidragit att ytterligare öka det deltagande jag ständigt hyst för den i mer än ett hänseende högst beklagansvärda ställning, hvaruti hon genom lagman Boströms beteende blifvit försatt, och hvilket deltagande afhållit mig från att under rättegångens lopp påyrka fru Boströms personliga inställelse inför domstolen för att der sjelf uppgifva såväl tidpunkten när, som ordalagen uti hvilka mannen underrättat henne om det ifrågavarande qvittensets tillkomst och betydelse. Vidkommande sjelfva lydelsen af fru Boströms berörde påskrift, hvilken pätagligen är af lagmannen dikterad, så börjar påskriften med den förklaring, att fru Boström instämmer uli och vitsordar hvad mannen uti anförandet andragit. Vid genomläsning af sjelfva anförandet erfar man dock, att detsamma till största delen afbandlar sådana förhållanden, derom fru Boström icke kunnat hafva egt någon kännedom och hvilkas sanningsenlighet hon således icke heller varit i tillfälle att kunna vitsorda. Den hufvudsakligaste uppgiften i hela anförandet, som bordt kunna af fru Boström till sanningsenligheten vitsordas, är den, att fru Boström icke har omtalat uppgörelsen för någon annan än fru Törner,. Men nu vill det sig härmed ej bättre, än att äfven denna lagman Boströms uppgift, eburu uti den af honom dikterade påskriften af hustrun till riktigheten vitsordad, befinnes stå i uppenbar strid mot sanna förhållandet. Fru Törner har nemligen uti sitt afgifna vittnesmål icke haft annat att upplysa, än att, så vidt hon ville erinra sig, skall, sedan bud utkommit till Östanå med underrättelse derom, att fru Fredenheim låg på sitt yttersta, antingen samma dag eller dagen derefter ett samtal hafva egt rum, icke emellan fru Boström och fru Törner, utan deremot emellan lagman Boström och hans fru, hvilket samtal fru Törner ansett handla om något slags uppgörelse, som skulle hafva egt rum emellan fru Fredenheim och lagman Boström. Mamsell Cassel har deremot på den aflagna eden bestämdt intygat, att fru Boström talat med henne om det ifrågavarande qvittenset, samt att fru Boström derjemte upplyst, att hon om detsammas tillvaro, icke af modren,utan af mannen blifvit underrättad. ) Vid ett muntligt förhör har jag i underd. anmärkt, dels att det muntliga testamentet af den 9 Mars 4843 endast afsåg frn Fredenheims utlånte medel, hvilka, sedan åtskilliga utgifter dermed blifvit bestridde, skulle lika fördelas emellan fru Fredenheims nio sonoch dotterdöttrar, såsom ett vedermäle af hennes lika kärlek för dessa sina barnabarn; dels ock att det skriftliga testamentet af den 4 Mej 1845 deremot endast handlade om den del af fru Fredenheims qvarlåtenskap, som i följd af arfsrätt eller särskild disposition skulle tillkomma hennes äldste son; hvaraf således följde, att dessa båda testamenten voro af hvarandra helt och hållet oberoende samt afsedde att båda blifva för arfvingarne till efterrättelse förbindande. : Nu har dock lagman Boström uti sista skriften framkommit med den nya, emot sanna förhållandet. stridande, uppgiften, att han vid författandet af testamentet d. 4 Maj 1845 skall med orden såsom tillägg och rättelse uti hvad jag förut förordnat hafva syftat på testamentet af den 9 Mars. . För att nu ådagalägga det osanna uti denna upplgift, samt att båda dessa testamenten tvärtom af lsamtlige arfvingarne och jemväl af lagman Boström sjelf Blifvit förstådda och tillämpade, såsom hafvande med hvarandra intet sammanhang, får jag härjemte under Bil. Litt. I: underdånigst bifoga styrkt afskrift af det efter fru Fredenheim upprättade arfskifte, som utvisar att lagman.sBoström, på grund af muntliga testamentet, för. sina fyra döttrar bekommit och utqvitterat Vidal mer,ssän,som skolat hafva dem tillkommit, derest sammåtfälamente kunde anses vara ändradti genom: testamentet af den-4 Maj 2 SR an LT rsflkeg om