har jag, för att kunna tillbakavisa denna obefogadel; insinuation anmodat två af mina principaler att meddela hvad de egde att upplysa rörande de vä-l, sendtligaste omständigheterne i denna märkvärdigal, sak; och anhåller jag underdånigst att få till E. K.; M:ts nådiga skärskådande öfverlemna så väl de skriftliga upplysningar, som jag nu från nämnde minel. principaler erhållit som ock ett bref, det jag redan vid början af rättegången från en af dem bekommit. Hvad nu först beträffar det af mamsell Cassel om-. vittnade förhållande, att kammarherren Carl Skölde-l, brand skulle hafva förklarat sig vara öfvertygad, att hans moder fru Fredenheim sjelf skrifvit det ifrågavarande qvittenset, så får jag till bemötande af denna uppgift härjemte under bil. litt. A. underdånigst bifoga ett af kammarherren Sköldebrand den 9 Dec. 1845 till mig aflåtet bref, vid hvilket 3:ne bref ifrån fru Fredenheim bifogats i det uppgifne ändamålet att jag, på sätt orden i hans bref lyda: må komma i tillfälle göra jemförelse emellan stylen å arfsföreningen och den uti hennes bref vanliga.n Häraf, äfvensom af det i brefvet jemväl förekommande uttrycket: samma år, som qvittot skulle hafva gifvits, är således uppenbart, att mamsell Cassel oriktigt uppfattat kammarherren Sköldebrands yttrande, samt att han ingalunda varit öfvertygad derom, att qvittenset vore egenhändigt skrifvet af! hans moder, ty om han verkligen hyst en sådan öfverlygelse, hvartill skulle det väl då hafva tjenat, att be mig anställa jemförelse mellan stylen uti qvittot och uti modrens bref. Alt en sådan öfvertygelse icke heller, på sätt lagman Boström uppgifvit, hyses af kapten Fredrik Wilhelm Sköldebrand utvisa bil. litt. B. och D. Men sådant oaktadt vill jag dock så mycket mindre bestrida, att endera eller båda desse mine principaler tilläfventyrs kunna hafva yttrat, det de icke . ansågo det ligga utom möjlighetens gräns att modren sjelf skrifvit qvittenset, helst jag sjelf haft ett sådant s s yttrande, hvilket jag nu förnyar; men jag tillägger härvid hvad jag vid detta yttrandes fällande alltid tillagt, eller, att, ehuru det icke är omöjligt, det lik-, väl är i högsta måtto osannolikt. — För osannoliki; heten häraf talar nemligen på ett ganska öfvertygande sätt, ej allenast det af fru Fredenheims tje-l; nare på ed meddelade intyg derom, att fru Freden-, heim förklarat det hon aldrig skulle låta af lag-, man Boström förmå sig att underskrifva någon, handling förr än hon derom rådfrågat uppgifne, personer, för hvilka hon hyste förtroende, utan ; ock lagman Boströms egen uppgift, att fru Freden-; heim vid affärers uppgörande med bonom var till, den grad försigtig att hon ej ville lemna honom qvitto på räntorne å det ifrågavarande kapitalet annorlunda stiliseradt, än efter ett särskildt formulär; som hon för sådant ändamål förskaffat sig af sin fordne rådgifvare. Deremot är, å andra sidan, med undantag af underskriftens likhet med fru Fredenheims vanliga namnteckning, det ingenting annat, som talar för sannolikheten deraf att fru Fredenheim kan hafvaj sjelf skrifvit qvittenset, än den omständigheten, att! lagman Boström, som uppgifvit, att hon vid liqviderandet af hvarje halfårsränta, derå erhöll ett efteri nämnde formulär skrifvet särskildt qvitto, icke kunnat, ehuru dertill uppmanad, förete sådane qvittenser för den långa tid som förflutit ifrån Juni månad 1841 till April månad 1844. l Men om detta sannolika skäl skulle anses vara ett! tillfyllestgörande bevis för antagande deraf att fru! Fredenheim utgifvit qvittenset, så torde ock häraf obestridligen följa, att qvittenset icke lagligen kan! f : tilläggas annan betydelse än den lagmansrättens dom innehåller, eller att det innefattar ett generellt qvitto å räntebetalningarne intill den 3 April 1844. ( Vidare, och sedan jag i den und. deduktionen för : att visa att qvittenset, om det vore skrifvet af fru Fredenheim, hade afseende endast å räntorne, bland , andra skäl under n:o 3 åberopat äfven det, att fru) Fredenheim aldrig åt fru Boström yttrat ett enda : ord, som kunnat gifva henne anledning att tro, det fru Fredenheim någonsin hyst den afsigten! att till vederparternes förmån beröfva mine principaler deras lagliga arfsrätt, har lagman Boström uti sitt anförande vid första förhöret på det högsta förgrymmat sig deröfver, att jag kunnat tillåta mig att upprepa att hans hustru före sin moders död icke afvetat det ifrågavarande qvittensebt och dess betydelse.n Till bevis derpå, att min ofvanberörde uppgift står i fullkomlig öfverensstämmelse med fru Boströms och : mine principalers egne uppgifter, i afseende härå får ! jag underdånigst åberopa bil. litt. B. D. E. och F. Men jag får härvid tillika underdånigst fästa Eders i Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på den väsentliga skiljaktighet, som förefinnes emellan min upp-! gift, att fru Fredenheim sjelf aldrig yttrat något I till dottren fru Boström om den ifrågavarande så !! kallade presenten, samt lagman Boströms af detta mitt yttrande meddelade citation, enligt hvilken jag skulle hafva upprepat att fru Boström före sin moders död icke afvetat det ifrågavarande qvittenset och dess betydelse.n Det låter nemligen mycket väl tänka sig att, fastän fru Fredenheim sjelf, på sätt jag uppgifvit, aldrig talade med dottren om qvittenset, fru Boström likväl af mannen blifvit underrättad om dess tillvaro före fru Fredenheims död. Det origtiga och uppenbart missledande uti Lagman Boströms ganska väl uttänkta citation af mitt yttrande undföll till en början min uppmärksamhet; och jag lät deraf till och med missleda mig uti mitt derå afgifne und. svar, hvilket misstag å min sida torde vara så mycket mera ursäktligt, som jag allt dittills hyst den tro, att Lagman Boström icke förr än efter svärmodrens död lemnat sin hustru underrättelse om det ifrågavarande qvittensets tillvaro, och huru han ämnade uppfatta detsammas betydelse; men fru Törners vittnesmål gaf mig deremot anledning att komma på andra tankar i afseende härå, samt gaf mig derjemte anledning att vid detta förhållande fästa särskild vigt. Hennes vittnesberättelse lemnar nemligen en skymt af sannolikhet deråt, att Lagman Boström efter erhållen underrättelse derom att fru Fredenheim låg på sitt yttersta, skall:före hennes död hafva samtalat med sin hustru om det ifrågavarande! qvittenset, och erhåller sannolikheten häraf ytterligare styrka genom den uti Bil. Litt. F. förekommande uppgift, att fru Boström vid brödernes besök å Östanå till dem yttrat: jag har icke förr än nyligen fått veta af det! Om således vid jemförelse emellan detta yttrande och fru Törners vittnesberättelse bör antagas, att fru: Boström vid det uppgifne tillfället blifvit af mannen underrättad om det ifrågavarande qvittenset, så sSJnes ett sådant antagande gifva anledning till ganska märkvärdiga betraktelser. Sedan mågen Boström erhållit underrättelse derom, att svärmodern låg på sitt yttersta, anser han tidpunkten vara inne att med hustrun samtala om ifrågavarande qvittens, ehuru det vill synas som hade hela hans omtanke rättast då bort egnas åt omsorgen att lemna tröst åt sin sörjande hustru. TI stället att genast efter sorgebudets emottagande med hustrun hasta till staden för att sätta henne i tillfälle att få taga afsked af sin döende moder, qvardröjde Lagman Boström med hustrun på lamdet ända till dess modren och svärmodren upphört att lefva. Härigenom rr mm fe attan Al Allanact Att