Mg VBU MOB EM BE svar vid Tingsrätten med tillägg af hvad jag yttrade till bemötande af anmärkningen mot min erbjudna edgång, äfvensom hvad jag svarade vid muntligt förhör inför Hofrätten, med dertill hörande bilagor. Att uti dessa skrifter finnes den af vederparternes ombud anmärkta motsägelse är så uppenbart oriktigt, att jag anser anmärkningen icke påkalla annat svar, än hänvisning till de åberopade handlingarne. Min hustru, som händelsevis kom att genomläsa den underdåniga deduktionen, uttryckte dervid sin förvåning öfver det deri förekommande sanningslösa föregifvandet, att hon före sin moders död icke skulle afvetat ifrågavarande qvitto och dess betydelse, samt bad mig tillrättavisa ett så otillbörligt tilltag, hvilket jag ock gjorde uti mitt svar å deduktionen. Tstället att återkalla den sålunda anmärkta osan ningen, har vederpartens ombud, uti dess sednare skrift, tvärtom vidhållit den med tillägg af ytterligare tvenne falska uppgifter, att nemligen min hustru skall sjelf inför sina bröder tillstått, att hon under sin moders lifstid aldrig hört omtalas den ifrågavarande skänken, och att hon dessutom på sina bröders bekostnad aldrig skolat emottaga den. Hon önskar sjelf yttra sig härom här efteråt; och säkert är, att hon så mycket mindre sagt eller kunnat säga något sådant. som hon både kände eftergiften kort efter uppgörelsen, och ansåg den så billig och rättvis, att hon tyckte den föga vara att tacka för. Hon hade nämligen endast för min skull under: krifvit arfsföreningen, utan att gilla den, emedan hon alltid fruktade för mina alltförfrikostiga utfästelser med afseende på sterbhusets outredda skick samt fastigheternas vanhäfdade och ytterst förfallna tillstånd. I följd af sin moders yttrade önskan, har icke eller min hustru omtalat uppgörelsen för någon annan än fru Törner, till hvilken jag hörde henne omnämna den i mina rum på Östanå, då jag och min hustru gjorde oss i ordning att fara intill staden efter erhållet bud om min svärmoders sista sjukdoms anfall, och då min hustru, vid arfsföreningens framtagande, undrade huru hennes halfbröder skulle upptaga underrättelsen om uppgörelsen. Samtalsvis hade jag förut omnämnt berörde uppgörelse för grosshandlaren Westerberg, och långt förut, eller då min svärmoder först insjuknade, hade jag i detalj omtalt den för kammarrådet Cassel, dertill föranledd af hans välvilliga bekymmer huru jag skulle kunna reda mig med den, såsom han förmodade, snart förestående utbetalningen enligt arfsföreningen; men den ene är död, den andre jäfvad. I stället att, till käromålets bemötande, endast åberopa det generella qvitto, som min svärmoder, såsom fordringsägare, tecknat på arfsföreningen, hvilken utgjorde hennes enda fordringsbevis emot mig cho hvarpå käranderne nu grunda deras anspråk, afgaf jag vid Tingsrätten en omständlig berättelse om detta qvittos anledningar, tillkomst och mening. Detta skedde efter samråd med häradshöfdingen Gyllenhammar, hvilken lika med mig ansåg detta sält alt gå till väga vackrast, och trodde att vederparterne dermed skulle nöja sig. Auditör Cederhiöld åter, till hvilken jag förut stätt i mångårigt vänskapligt förhållande, vårdade sig icke, då han anmodades om en sådan rättegång emellan så närskylda parter, att hos mig göra sig underrättad om hvad jag kunde hafva att upplysa om förhållanderne, innan han åtog sig rättegången; och han började den med insinuation, att det af mig åberopade qvitto vore falskt, eller åtminstone af mig, emot bättre vetande, falskeligen begagnades i annan mening, än det vore gifvet, för att tillskansa mig mina vederparters tillhörighet; och den af mig erbjudna edgång bestriddes, under tydligt tillkännagifvande, att han ansåg för mig icke annat återstå, än att göra mened... Nu medger väl auditören slutligen, att edgång skulle vara upplysande; men i lagens namn och af ömhet för allas sanna intresse, eller för att bereda möjlighet af en försoning emellan de tvistande närskyldsparterne, bestrider han dock fortfarande en sådan edgång! Således skulle, om edgång i detta mål pröfvades icke lämplig, sådant, efter auditörens juridiska begrepp, lända honom och icke mig till fördel! Och efter hans psychologiska och moraliska föreställningssätt, skola hans hufvyudmän vara så beskaffade, att om de genom Eders Kongl. Maj:ts dom finge afgjordt, att icke min svärmoder, utan jag eller någon annan falskeligen skrifvit det åberopade qvittencet, eller åtminstone att jag och min hustru sökt begagna det i annan mening, än det varit gifvet, för att beröfva hans hufvudmän deras egendom, då — men icke i motsatt fall, skulle de finna oss vara sådana, att de kunde och borde skynda till försoning med oss! Äfven ombudets intresse att utbe-l komma sitt kontraherade ansenliga arfvode vore då räddadt. Innan min svärmoder hösten 4843 inflyttade från Östanå hade hon från gårdskassan uttagit 200 Rdr b:ko, och så snart hon inkom hit, lyftade hon återstående 4300 Rdr b:ko för då ingående halfår hos min kommissionär lärftskramhandlaren Engelmark, hos hvilken vederparterne kunna få se hennes qvitto, om de så behaga. De öfriga qvittencerna hade jag väl ock kunnat uttaga ur räkenskaperna vid Östanå; men då utbetalningarne varit medgifna, har jag icke ansett detta nödigt, särdeles som, efter hvad jag numera vill påminna mig, jag icke erhöll något qvitto å de 1500 Rdr b:ko, som jag lemnade min svärmoder den 23 Mars 1844 i anseende till det då mellankomna löftet om eftergiften och qvitterandet af hela arfsföreningen. Den enda liknelse till bevis, som jag anser mina vederparters ombud hafva förebragt i denna sak, är den, som ombudet sökt hämta från testamentet af den 4 Maj 1845; men då jag icke allenast föranledt detta, utan ock sjelf skrifvit det, lärer ock ingen vara närmare att förklara det, än jag. I sådant hänseende utbeder jag mig få i underdånighet upplysa, att jag väl, då jag skref nämnde testamente, hört omtalas, att min svärmoder hade, under min frånvaro på landet, den 9 förutgångne Mars, vid ett svårare sjukdoms anfall, tillkallat kammarrådet Cassel och löjtnanten af Wirsån, samt upprättat ett testamente, hvilket den förre eller kammarrådet Cassel skriftligen uppsatt och sedan jemte hennes öfriga papper förseglat, men att jag lika litet kände om detta testamente var af henne underskrifyvet, eller endast ett testamentsbevis, Som jag visste hvad derigenom var förordnadt. På detta testamente, eller testamentsbevis af den 9 Mars 41845 syfta de uti testamentet af den 4 Maj af mig begagnade ordalag: såsom tillägg eller rättelse uti hvad jag förut förordna., men för ingen del på arfsföreningen, hvilken det aldrig kunde falla mig in att betrakta såsom ett testamentariskt förordnande, helst den uti arfsföreningen förekommande föreskrift, som vederparternes ombud i sådant bänseende ansett så vigtig, tvärtom är utan betydelse och alldeles öfverflödig, enär det är klart, att, äfven om den icke funnils, min svärmoders vid dess död odisponerade Gvarlåtenskep skulle emellan hennes barn efter lag fördelas, hvaremot de nu omtvistade medlen desto mindre kunna till sådan qvarlåtenskap hänföras, som de redan blifvit af henne under lifstiden disponerade och qvitterade. Med de uti testamentet af den 4 Maj i öfrigt nyttjade vidsträckta bestämmelser afsåg jag endast, att, enligt min svärmoders önskan, göra omöjligt för äldste sonens främmande borgenärer att åätkomma något af hvad efter mo — 1 ee FN JA hanam fillfalla Mar AA