Aftonbladet – 20 december 1849, sida 3

deduktionen altguvit, haiva Töljt den gamla regeln, att den, som har en sjuk sak att förfäkta, bör vara i möjligaste måtto fåordig, för att icke intrassla sig i motsägelser; — mean otvifvelaktigt skulle dock lagmannen hafva förfarit vida slugare om han i stället hade iakttagit fullkomlig tystnad, helst det nu visat sig, att han icke lyckats sammanfatta dessa få rader, utan att inveckla sig i motsägelse. Legman Boström har nemligen, såsom sitt slutliga svar i afseende på det omtvistade qvittenset, åberopat de skriftliga berättelser, som han derom afgifvit, dels inför Tingsrätten under den 27 Mars 1846 och dels inför Kongl. Hofrätten under den 42 Maj 41847. — Nu vill det sig härmed dock ej bättre, än att dessa berättelser stå i uppenbar strid mot hvarandra i afseende på deruti meddelade uppgifter om det ifrågavarande qvittensets rätta betydelse. Uti berättelsen inför Tingsrätten uppgaf lagman Boström, att qvittenset afsåg endast sjelfva kapitalet, men att han var fortfarande pligtig att till fru Fred nheim utgifva det i arfsföreningen bestämda årliga underhållet. Uti den inför Hofrätten afgifna berättelsen förklarade lagmannen deremot, att han genom arfsföreningens generella qvitierande af fru Fredenheim blifvit lagligen befriad från utfästelsen att lemna henne underhållet, ehuru han i den delen icke begagnat sig af qviltenset i hela dess vidd. Då nu lagman Boström inför E. K. M:t, i afseende på qvittensets betydelse, åberopat båda dessa af honom vid särskilda tillfällen afgifna emot hvarandra stridande uppgifter, så torde häraf följa, det bemälde lagman sjelf ännu i denna stund icke gjort sig klart reda för qvittensets verkliga betydelse. Beträffande åter lagman Boströms inför E. K. M. meddelade uppgift, att hans hustru redan före fru Fredenheims död skall hafva egt kännedom om qvittensets tillvaro och betydelse, så får lagmannen ursäkta, att jag i valet emellan hans egna och dess hustrus uppgifter, i afseende på trovärdigheten, lemnar ett afgjordt företräde åt den sednares; och då fru Boström sjelf för sina bröder tillstått, det hon under sin moders lifstid aldrig hört talas om den ifrågavarande skänken, den hon dessutom på sine bröders bekostnad aldrig skolat emottaga, så anser jag mig icke äga skäl att betvifla sanningen häraf. Ytterligare bekräftelse härå skulle visserligen erhållas, derest värjemålsed uti detta mål lagligen kunde äga rum, enär en sådan ed, enligt hvad jag hos Lagmansrätten visat, borde afiäggas, ej endast af lagman Boström, utan äfven af hans fru, helst båda makarne underskrifvit arfsförenings-förbindelsen, och skärken, enligt lagmannens uppgift, äfven skall vara gifven åt båda makarne gemensamt. — Di jag nu likväl, detta oaktadt, i und. bestrider att en sådan ed må ifrågakomma, tror jag mig handla, ej allenast i öfverensstämmelse med lagens fordringar, utan ock i öfverensstämmelse med allas sanna intresse, helst en sådan edgång otvifvelaktigt skulle för alltid tillintetgöra möjligheten af en förening emellan de närskylde tvistande parterne. Alt rätta och sanna betydelsen af oftanämnde qvittens, så vida det voreskrifvet af fru Fredenheim, icke kan vara någon annan än den af lagmansrätten antagna, nemligen att fru Fredenheim derigenom erkänt, att allt hvad intill den 3 April 1844 bort till henne erläggas, verkligen blifvit betaldt, det är redan förut fullständigt ådagalagdt. Till stöd för denna åsigt kan dock ytterligare åberopas dels att qvittenset är meddeladt å den tid, då den vanliga halfårsräntan skulle erläggas, och dels att lagman Boström, som uppgifvit, att han alltid af fru Fredenbeim erhöll särskilda qvittenser å nämnde räntemedel, icke kunnat, churu dertill uppmanad, förete sådana särskilda ränteqvittenser för de 2!, år, som förflutit ifrån hösten 4844 till April månad 4844, då det ifrågavarande generella qvittenset är dateradt. Men om nu ock lagligen styrkt vore, ej allenast att fru Fredenheim sjelf skrifvit qvittenset, utan ock att bennes afsigt dermed varit, att det kapital, som, enligt ar fsföreningens innehåll, efter hennes död borde emellan hennes barn efter lag fördelas, i stället skulle ensamt tillfalla lagman Boström och hans fru, så bar fru Fredenheim likväl icke vidtagit deni laga åtgärd, som kunde bringa en sådan afsigt til verkställighet. Uti arfsföreningsdokumentet stadgades uttryckligen att det kapital, som lagman Boström och hbans fru derigenom förbundit sig att utgifva, skulle efter fru Fredenheims död användas på sätt hon derom förordnade, men i saknad af sådant förordnande, emellan hennes barn efter lag fördelas. Då nu något annat lagligt sält att förordna om sin egendoms användande efter döden ieke finnes, än medelst testamente, så måste häraf följa, att ifrågavarande kapital efter fru Fredenheims död skulle, i enlighet med arfsföreningens föreskrift, efter lag fördelas emellan hennes barn, så framt hon icke genom lagligen upprättadt testamente derom annorlunda förordnat; och då något annat testamentariskt förordnande. af fru Fredenheim i berörde afaeende icke blifvit upprättadt än det af den 4 Maj 1845, hvarigenom hon till förmån för sin ene son och någre af sine barnabarn gjort tillägg och rättelse i i hvad hon förut förordnat i afseende på sin qvarlåtenskap; så torde häraf vidare följa, att oftanämnde kapital efter fru Fredenheims död skulle fördelas i enlighet med de uti arfsföreningsdokumentet och nyssnämnde testamentariska förordnande meddelade föreskrifter. För att göra sannolikt, att testamentet af den 4 Maj 1845 kunnat hafva afseende ensamt på fru Fredenheims öfriga qvarlåtenskap, har lagman Boström hos hofrätten uppgifvit, att samma qvarlåtenskap, oberäknadt arfsföreningskapita!et, uppgått till 7000 rdr bko. Härvid anmärkte jag genast att detta belopp utgjorde summa inventarii, innan afgående poster afdragits; och Tår jag nu till bestyrkande häraf underdånigst bifoga den af utredningsmannen i boet, vice häradshöfdingen grefve H. E. Taube, under den 4 Okt. 1846 afgifne redogörelseräkning, utvisande, att sedan ej allenast skulderne blifvit betalde, utan ock de hos kammarherren Sköldebrand innestående kontante medel, som, jemte hennes öfrige utlånte medel, enligt det muntliga testamentet af den 9 Mars 1845, skulle tillfalla fru Fredenheims tjenstefolk samt hennes 9 sonoch dotterdöttrar, afdragits, återstående behållningen endast uppgått till 2746 rdr, utgörande för hvardera sonen icke fullt 800 rdr. Då löjtnant af Wirsen, som bevittnat testamentet af den 4 Moj 18435, upplyst, att fru Fredenheim meddelat honom sina bekymmer deröfver, ait hennes äldste son, kapten G. E. Sköldebrand, råkat på obestånd, men derjemte förklarat att det vore ändå värre för hennes andre son Wilhelm, derest denne icke utbekom sin fordran hos den äldre brodren, samt att fru Fredenheim af sådan anledning beslutat upprätta nämnde testamente; — då testamentet innehåller, att den del af fru Fredenheims qvarlåtenskap, som i följd af arfsrätt eller särskild disposition skulle tillkomma hennes äldste son, skall först användas till liqviderande af hans skulder till andre sonen — hvilka skulder då utgjorde omkring 5000 rdr bko — samt återstoden fördelas lika emellan äldste sonens barn; — då någon annan disposition som bestämmer huru stör del af fru Fredenheims qvarlåtenskap skulle tillfalla hennes äldste son icke finnes, än den som sjelfva arfsföre