Ull Lings-rätten, enar det beslut, hvarigenom Lagman Boström är vorden ålagd värjemålsed, vunnit laga kraft. Sådan är i korthet beskaffenheten af denna sak, hvars behandling ur juridisk synpunkt betraktad måhända är lika märkvärdig, som dess upphof i moraliskt och psychologiskt hänseende är vidunderlig. Hvad först beträffar sakens juridiska sida, så hafva vi föreställt oss detta mål vara ett af de enklaste, som kunde underställas domarens pröfning. Lagens stadgande uti 33 af 147. Cap. R. B. angående den ömsesidiga bevisningsskyldighet, som åligger tvistande parter, har nemligen förefallit oss vara så klar, att vi icke såsom möjligt föreställt oss, att någon olika åsigt derom uti förevarande fall kunde komma att ega rum. Sedan vi med 3:ne på ed afhörde vittnen lagligen bevisat att Lagman Boström och hans fru genom den ifrågavarande arfsföreningen förbundit sig att betala det omstämda beloppet, samt de icke heller i ringaste mån kunnat bestrida riktigheten af detta förhållande, så ansågo vi det, enligt tydliga innehållet af nyss åberopade lagparagraf, vara svarandernes pligt, att med bevis styrka deras emot käromalet gjorda invändning, att vår moder skulle hafva till dem efterskänkt deras ifrågavarande förbindelse. På sätt den öfverklagade domen utvisar har dock E. KE. Maj:ts och Rikets Sv. Hof-Rätt åt berörde Lagstadgande gifvit en alldeles motsatt tolkning, och tvärtemot Lagens tydeliga innehåll, ansett det vara kärandens skyldighet att bevisa, det svarandens invändning icke är med förhållandet enlig. Sålunda har hofrätten, i stället att affordra svaranderne bevis för den af dem mot käromålet gjorde invändning, ansett det vara vår skyldighet såsom kärande, att styrka att det å svarande-sidan åberopade qvitto icke blifvit af vår moder egehhändigt skrifvet, hvilket hofrätten trott sig böra antaga hafva egt rum, emedan, på sätt hofrätten sig ultrycker: ;något bevis icke förekommit, som ens gifver anledning att misstänka, det den utaf hr lagmannen Boström åberopade å ofvanomförmälde arfsförening befintliga antekning till fullo betalt, icke skulle blifvit af fru Fredenheim egenhändigt skrifven och undertecknad. Det skäl, som hofrätten sålunda åberopat till grund för sin konklusion, innefattar likväl ett uppenbart förbiseende af verkliga förhållandet. — På sätt protokollet öfver det inför Stockholms kämnersrätt den 13 Oktober 1845 anställfle vittnesförhör utvisar. har nemligen vår moders kammarjungfru Johanna Öijerström på aflagd vittnesed intygat, att vår moder för henne tillkännagifvit, att hon icke underskref någon handling af hvad beskaffenhet den vara målte, som af hr lagman Boström för sådant ändamål til henne öfverlemnades, innan hon derom först fått rådgöra med kammarrådet Cassel och kgl. sekreteraren Hebbe. Då denna vår moders bestämda förklaring jemföres med kgl. sekreteraren Hebbes den 97 Mars 1846 inför tingsrätten afgifne vittnesmål derom, att vår moder flere gånger beklagat sig deröfver att hon icke erhöll den af lagman Boström i arfsföreningen utlofvade säkerheten, och att hon slutligen vid ett sådant tillfälle yttrat sin farhåga för att hon aldrig skulle få nämnde säkerhet, så måste häraf vara uppenbart, att vår moder ingalunda hyst något slags förtroende till legman Boströms redlighet, samt att således, tvärtemot hvad hofrätten uppgifvit, giltiga anledningar verkligen förefinnas att betvifla, detlagman Boström skulle hafva kunnat förmått vår moder att, utan föregången rådplägniog med kammarrådet Cassel eller kgl. sekreteraren Hebbe, och utan vittnens tillkallande, med sitt namn underteckna något slags qvitto å den ifrågavarande arfsföreningen, särdeles som denna handling utgjorde det vigtigaste dokument hor egde, såväl med afseende på hennes egen ekonomiska existens, som med afseende på vår arfsrätt efter vår moder, som enligt Öijerströms vittnesmål högtidligen tackat Gud för det bon fått sina affärer så ställde, att vi, hennes söner, kunde få något efter henne vid hennes död. På grund af hvad vi sålunda anfört, och då den af tingsrätten åberopade likheten emellan vår moders vanliga namnteckning med den under qvittenset befintliga icke lärer kunna såsom laga bevis betraktas af någon, som erinrar sig att för et eller annat år tillbaka här i hufvudstaden sattes i omlopp en mängd skuldsedlar försedde med åtskillige personers underskrifter, dels såsom utgifvare och dels såsom löftesmän, och till den förvånande grad lika desse personers vanliga namnteckningar, att de sjelfve icke kunde s2 någon skilnad deremellan, få vi i djupaste underdånighet fortfarande yrka, att svaranden lagman Boström skall styrka, det vår moder verkligen skrifvit och undertecknat det ifrågavarande qvintenset, innan derpå må kunna grundas någon giltig invändning emot käromålet. Beträffande derefter det ifrågavarande qvittensets betydelse, så synes bofrättens argumentation i afseende derpå vara i ännu högre grad anmärkningsvärd. Då qvittenset icke blifvit åberopadt af oss, utan tvärtom emot oss, och då vår vederpart lagman Boström, som måst tillstå att han icke utbetalt det kapital, hvartill han genom arfsföreningen sig förbundit, deremot föregifvit att det ifrågavarande qvittenset, som innehåller orden ntill fullo betalt, skall i motsatts härtill betyda, det han derigenom fått kapitalot efterskänkt, så synes det så väl enligt sakens natur, som enligt lagens tydliga stadganden, hafva varit ett bestämdt åliggande för Lagman Boström, som till sin förmon äberopat det ifrågavarande qvittenset, att, med bevis styrka, det samma qvittens, tvärtemot sin ordalydelse, borde tilläggas den betydelse, som Lagman Boström velat deråt gifva. Hof-Rätten har doch, i motsatts härtill, ansett Lagman Boström icke behöfva bevisa någonting, men deremot förmenat det åligga oss såsom kärande, att bevisa, det svarandernes invändning icke vore riktig, eller med andra ord, att det af Lagman Boström åberopade qvitto icke borde tilläggas den betydelse, som han önskade deråt gifva; och ehuru Hof-Rätten måst erkänna, att de flere af oss åberopade skäl och omständigheter gifva stöd för antagande deraf, att meranämnde qvitto icke bör tilläggas den betydelse, som Lagman Boström vill deråt gifva, har Hof-Rätten likväl låtit detsamma till hans förmon få gälla i den betydelse han önskat, samt såsom stöd härför andragit, att de af oss åberopade skäl och omständigheter icke kunna anses innefatta full bevisning derom, att den ifrågavarande arfsföreningen emellan vår moder och Lagman Boström, intill vår moders död fortfarit att vara gällande. Detta argumentationssätt skall utan tvifvel innefatta en oupplöslig gåta för hvar och en, som lika med oss, icke är mäktig att lyfta sig till den högre ståndpunkten af juridisk inspiration. Om en person genom ett skriftligt kontrakt försålt åtskillig egendom åt en annan, som deremot genom samma kontrakt förbundit sig att på vissa terminer derföre lemna betalning; om derefter säljaren, sedan han å sin sida fullgjort kontraktet, nödgades stämma köparen för erhållande af liqvid, samt köparen, erkännande det han bekommit den köpta cgendomen och att säljaren således fullgjort kontraktet, skulle vägra att till honom utgifva den öfverens komna betalningen, under förevändning att kontraktet upphört att vara gällande, så har det okonstlade Isunda menniskoförståndet, vid bedömande af ett sådant förhållande, hittills föreställt sig, att köparen enligt