nandet af nationens förmåga att försvara sig senom tillvägabringande af allmänna skjutöfningar. Den insända artikeln följer: 8:0 Att förslaget minskar kavalleriet med 688 man — (ej 622 som anmärkaren uppger) — och innebäller upprättandet af ett nytt slags trupper, gendarmer, hvilka äro värfvade, då deremot det öfriga kavalleriet är indelt. I betraktande såväl af hvad som ligger till grund för förslaget, nemligen: alt våra krig hädanefter böra inskränkas till försvarskrig, som ock af vårt lands lokalförhållanden, måste följden otvilvelaktigt blifva, att kavalleriets styrka, 3600 man, är tillräcklig, synnerligast som den på krigsfot har att påräkna en förstärkning af 1100 man. Detta är åtminstone min isigt, och möjligen blifver den ej klandrad om oväld och sakkunskap sitta till doms. Hvad inrättandet af ett särskildt slags kavalleritrupper (gendarmer, husarer eller hvad man må kalla dem) angår är motivet härtill ganska tydligt i förslaget antydt. Olägenheten att sprängas liniekxavalleriet genom detacheringar och för det ändamål som med gendarmtruppen förslaget är afsedt, kan af ingen sakkunnig bestridas ; lika litet som att man kan vara en ypperlig liniekavallerist — det högsta de indelta dragonerna kunna blifva, iföljd af sin indelta organisation — utan att derföre ega den, för den antydda tjenstgöringen nödiga intelligensen. För dennas utveckling finner anmärkaren äfven skälet till föreskriften, att denna trupp skall vara värfvad och bestämmelsen att den ständigt skall vara i tjenstgöring. Anmärkarens påstående såsom motskäl till brigadindelningen, att hvarje armedivision i fält bör erhålla sig tilldelt ett visst antal sqvadroner, men ej kavalleri-brigader, är med förlof nog mycket enfaldigt, för att föranleda annat svar, än att lika såväl som ett visst antal sqvadronerkunna detacheras från ett regemente, lika väl kan detta ega rum från en brigad. 9:0. Att artilleriets fredsfot blifvit till sin numerär förminskad, hvilket af anmärkaren stämplas såsom så oförnuftigt att det ej behöfver någon vederläggning. Det är ett konstateradt faktum att intet vapens krigsfot är förenad med större kostnad än artilleriets. Derföre företer äfven uti alla länder detta vapen största skilnaden: mellan fredsoch krigsorganisationen. Att en dylik skillnad äfven i förslaget blifvit iakttagen torde således icke sakna skäl för sig. Utan att göra ringa ste afseende på anmärkarens tillmäle, vill jag söka att åskådliggöra de grunder hvarefter jag med hänseende till artilleriets organisation tillvägagått. Uti vår närvarande fältartilleriorganisation ingår ridande och åkande artilleri, med ett samimanräknadt kanonantal af 128 kanoner, fördelte i batterier af 8 kanoner hvardera, men deremot saknas helt och hållet fötartilleri). Ridande artilleriet anser jag obehöfligt, då den enda fördel det eger framför det åkande, den afett större antal reservhästar, icke kan motsvaras af dess större kostnad; jag har derföre ansett att det bör försvinna. Hvad åter bristen på fötartilleri angår, så anser jag densammas afhbjelpande vara högeligen påkallad. Fotartilleriet åstadkommer samma verkan som det åkande artilleriet och kostar betydligt mindre än detta. . För infanterioch positionsstriden, den som inom vårt land mäst kan komma i fråga, är fotartilleriet tillräckligen rörligt och uppfyller fullkomligt sitt ändamål. Fotartilleri eger äfven den fördel framför åkande artilleri, att vid dess användande mindre afseende behöfver göras på oländig mark, samt att dess serverande kan försiggå med mindre öfvadt manskap. Genom en del af fältartilleriets förändring till fotartilleri uppstår äfven en högst betydlig besparing och hvarigenom man blir i tillfälle att behöfligen öka artilleriets kanonantal ifrån 128 till 144, utan att derföre öka utgifterna. Med hänseende till den närvarande batteriindelningen på 8 kanoner, torde hvar och en som anser artilleriets bestämmelse vara någon annan än en exersisprydnad på några af våra större mötesplatser — de enda ställen som tillåta manöver med så stora batterier — samt ett förmånligt medel till passevolansvinstens stegring, äfven anse förenämnde stora batterier såsom ändamålslösa. Deras bibehållande har ock få, om ens några förfäktare. Åsigterna äro likväl delade om batterierna böra utgöras af 6 eller 4 kanoner. De som ifra för 6 kanoner, anföra som skäl, att hvarje batteri bör ega 2:ne kastpjeser. För min del har jag dock ansett 4 kanoners batberier vara de förmånligaste, ty de äro obestridligen de rörligaste och innehålla det högsta kanonantalet, som oftast tillsammans på ett ställe komma att uppträda. Då kastpjeser be höfvas, tror jag det vara vida bättre att detachera sådana från något endast af dylika pjeser bestående batteri, än att i allo införlifva dem med kanonbatterierna. Angående de föreslagna artilleritruppernes antal, så har det verkliga behofvet legat till grund för bestämmandet häraf. Ju mera verkningarne af ett vapen iro beroende af det subalterna och under befälets duglighet eller m. a. 0. ju svårare befälsrolerna äro, ju lättare äro manskapets åligsanden och tvertom i motsatt förhållande. Betraktom t. ex. kavalleriet, der har förenämnde befäl i striden nära nog lika roll med manskapet, hvarföre äfven kavalleristens daning fordrar största mödan och längsta tiden; vid infanteriet börjar åter befälets rol att blifva mindre stridande och mera dirigerande; vid artilleriet slutligen beror vapnets verkan nära nog uteslutande på befälet, hvarföre äfven artilleristens egentliga åligganden äro mera lättlärda än manskapets vid de öfrige vapnen. Man finner häruti äfven en anledning till den samla benämningen artillerihandtlangare. Den kavalleribildning som numera i viss mån erfordras af såväl ridande som åkande artilleristen, förändrar dock, hvad dem angår, ganska betydligt förenämnde förhållande, men hvad den egentliga fotartilleristen och artilleriparksoldaten angår, så äro dess åligganden bestämdt lättare inlärde, än kavalleristens och infanteristens. Skäl torde således icke saknas för bestämmelsen att såväl fotartilleriet (oberäknadt kuskarne) som parksoldaterne skola utgöras af beväringsmanskap. Derför är det icke sagdt, att nämnde manskap direkte från sina borgerliga yrken skola tåga mot fienden. Det utvisar endast ett allt för lifligt fantasispel i förening med frånvaron af all urskillning, då man förutsätter att ett krig, synnerligast för oss, så blixtsnabbt och oväntadt inträffar, att det icke lemnar så lång beredelsetid som erfordras för fotartilleristernes och parksoldaternes bildning, ;) Till undvikande af allt missförstånd vill man fästa uppmärksamheten deruppå, att med fotartilleriet, menas likväl här icke detsamma, som förut varit Mmenadt då mnieserne drogos af manskapet: utan