Aftonbladet – 17 december 1849, sida 2

Kanhända är det vid anmälan af dessa utkast skäl Itt nämna, att den lilla volymen hufvudsakligen tillnör det slags boksamlingar, som nu börjat utgifvas under titeln: Bibliothek för herrav.För öfrigt genfinner man äfven här hela den lekande, om än stundom något grofkorniga penna och den komiska talang, hvari v. Braun står främst bland alla nu lefvande författare. JM Ak Hökaren, är en ganska ro ig och skarpt gisslande satir på borgares fåfänga att vilja spela militärer, hvilken lilla svaghet en tid var så gängse härstädes; A? 2, Knektkurtis, är en skizz, som visar att författaren väl känner till interiören af soldatlifvet emellan tjensten, och J4 3 är en ganska lustig målning af en vigilerande kunglig sekter med granna kläder men tom plånbok. Dessa skizzer sakna icke heller sin sens moral, fastän under en något frivol yta. De öfriga äro obetydligare. En och annan skall nu kanske mer än förr korsa sig öfver poetens sjelfsvåldiga singmö; men hvar och en fågel sjunger efter sin näbb, och mången som deltager i denna fördömelse köper ändå boken och bar hbjertligt roligt deråt. Det tycker åtminstone förläggären ej illa om. De små plancherna äro väl tecknade och rätt humoristiska, men tyckas icke precist vara gjorda efter texten. Snarare ser det ut, som om författaren här, likasom det sker med libretten till en opera, hvilken ofta får jemkas efter den musikaliska kompositionen, sammanskrifvit utkasten för att passa till redan befintliga utländska stereotyper. I sådant fall måste det medgifvas, att han inlagt prof på en dubbel talang. Miniatur Almanach för år 1850. Denna hos Brudin utkomna jul-nouveaute är måhända bland de till utseendet prydligaste af hvad i år erbjudes allmänheten i denna väg. Man finner sex fina stålgravyrer (nemligen, utom titeln: Den nye Paris, Brölloppet, Nu var det gjordt, Kransröfvaren och Lotsen), samt tvenne lithografierade porträtter, föreställande grefvinnan Carl Fersen och brukspatronen Sebastian Grave. Biografier öfver dessa begge personer, af Crusenstolpes hand, åtfölja porträtterna. Berättelserna äro dels af Blanche, dels af v. Braun. I spetsen för alltsammans stå tvenne poemer ar Vv. Braun nemligen Den Rådvilla och De fyra årstiderna. Till prof måvi anföra den Rådvilla: Emma, hör! Du skall mig råda: Hvilken bör väl af de båda Nu jag ge min hand, min tro? Rik, men gammal, är Patronen, Ung, men fattig, är Baronen Och så vacker sedan, O! Tag Patronen du! — Besinna Hvad du säger! kan en qvinna I en gubbe blifva kär? Tag Baronen då! — Din fjolla! Skall jag sjelf min ofård vålla? Det till tiggarstafven bär, Nå, tag ingen då af bådal Hur kan du så hjertlöst råda, Kanske kommer ingen mer?..--. Tag då en, gif mig den andra, Låt oss dela med hvarandra!... Nej, min vän, nej tack, jag ber. När du ej till råd vill lyssna, Gör jag bäst uti att tystna.... Ack, min vän, säg icke så! Nå, din hand gif då Patronen Och din tro skänk åt Baronen...Tyst! det tål att tänka på. Brn. ru