ning, då hon skulle vittna i den nya processen mot de andra anklagade. — Bastides broder föll i en obotlig vansinnighet, kort efter hans slägtingars afrättande. Mot de personer, hvilka Bach anklagat: Bastides systersöner, notarierna Yence dIstournet, Bessicres-Veynac, poliskommissarien Constans m. fl. fördes ransakning af assisrätten i Toulouse. . . Här förnyade fru Manson de uppgifter, hvilka i Alby befriat henne från beskyllning för mened. Allt som der inför domstolen undsluppit henne i ett konvulsiviskt tillstånd, hvad det plågsamma förhöret aftvingat henne, upprepade hon här i allsköns ro med mycken vidlyftighet: en äfventyrlig berättelse, från hvilken hon numera ej kunde aflvika, utan att förlora allt förtroende och ånyo blottställa sig för att blifva anklagad för mened. Den stora allmänheten triumferade: historien, sådan den troddes, var således sann. Fru Manson hade berättat den frivilligt och med allutförlighet. Hon sade sig hafva igenkänt Yence såsom den, hvilken mött henne på gatan utanför Bancals hus; BessitresVeynae hade varit med honom. Båda voro mer eller mindre delaktige i brottet. Äfven Bach erkände, att de varit närvarande. Bancals hustru påstod, att Bessicres i köket slagit henne med en käpp. Men Bessitres-Veynac framlade ovedersägliga bevis, att han tillbragt den aftonen på ett annat ställe, och juryn i Toulouse förklarade d. 49 Jatrnari 1849 enhälligt de anklagade för oskyldiga. — Huru såg det nu ut med sanningen i Mensonsuppgifvanden? Den försvann vid Bessiöresdyckligt genomförda försvar. — Pmedlertidåberopadede afrättades 2