Aftonbladet – 13 december 1849, sida 2

vilket eges af bonden Anders Östervall, nedbrann senom vådeld den 30 sistl. November kl. 2 på morsonen en byggnad, innehållande drängkammare, spanmålsoch visthusbodar, m. m. Elden hade utorutit på vinden, sannolikt genom någon spricka å skorstensmuren från eldstaden i drängkammaren. Det uppgifves att Östervall genom denna eldsvåda förlorat emellan 90 och 400 tunnor spanmål af diverse slag, 450 alnar lärft, flera lispund ull och lin samt en mängd kläder och andra lösören; Till råga på olyckan lärer intet af den förlorade lösegendomen varit brandförsäkradt. — Då i går Törnquist-Bergdahlskajmålet ånyo handlades, kom domstolen till betydligt mera ljus i saken rörande möjligheten att anlägga mordbranden i Castellis hus. Det upplystes nemligen, att Törnqvist haft tvenne nycklar till hvardera af de båda lås, som sutto för boddörren, en omständighet, som han förut alltid bestridt, och som föreföll högst otrolig, då Bergdahl, under det han satt oskyldigt häktad, vid åtskilliga tillfällen derom framkastade förmodan. Vidare bestyrktes med flere vittnen, att smedsgesällerne Svensson och Lindberg på flere ställen och för vika personer omtalat, det de fått penningar af roquist, till alltför stort belopp för att vara blott alning för de dagar, de tillsatt för att infinna sig vid domstolen. Svensson, som var npärvarande, erkände också att han vid åtskilliga tillfällen fått penningar af Törnquist, bland annat en gång 41 rdr, vid hvilket tillfälle äfven Lindberg erhållit en lika stor summa, och berättade för öfrigt, att det varit fråga om att Lindberg och han skolat tillsammans resa från staden, ehuru Svensson af brist på penningar icke kunnat medfölja, samt att Törnquist lofvat skaffa Lindherg plats på ett jernbruk. Bergdabl yrkade slutligen, att Törnquist måtte ställas under tilltal för den angifvelse han gjort emot Bergdahl, ceh bvarföre Bergdahl i flere månader hållits oskyldigt häktad, hvarpå domstolen beslöt att afiåta en skrifvelse till den domstol i Norrköping, inför hvilken nu Törnqvist skall undergå ransakning för ett annat brott, att, då ransakningen der är slutad, han måtte hitsändas med fångskjuts, för att stå till rätta för den här anhängiggjorda saken. Primariekämnären Jakobsson förde undersökningen med vanlig såmvetsgrannhet och förmåga; men deremot voro hvarken stadsfiskal Lindborg eller gevaldiger Jäderin, hvilka båda visade sig ganska nitiska när Bergdahl var misstänkt, tillstädes. BERIKTIGANDE. Till följe af hvad som i Tisdagens Aftonblad berättades om att personer, hvilka varit kallade till tredje afdelningen af Kämnersrätten till kl. 41, ofta och synnerligen den dagen fått vänta länge innan rättens sittning börjat, har en tjensteman i samma afdelning lemnat den: upplysning, att, hvad serskildt beträffar sistlidne Tisdag, ordföranden, emedan han förut var upptagen af något kommunalbestyr, icke kunnat medbinna genomläsa protokollerna, och inställa sig förr än en god stund efter kl. 42; men hvad angår den tidsutdrägt som inträffat förut och ofta med målens påropande, så har den egt rum på de extra sittningsdagarne, under hvilka kämnerspreses under någon tid icke fört ordet, och då blott ett målskolat företagas, hvarföre primarie-kämnären ansett skäligt att vänta så länge att de kallade väl kunnit samlas. För öfrigt kan i sammanhang härmed nämnas, att 3:e afdelningen ingalunda är den enda, öfver hvilkens tidsutdrägt tillkallade personer haft skäl att beklaga sig. I andra afdelningen draga vanligen förhandlingarne ut långt in på aftonen, hvarje gång domstolen har brottmålssession, ehuru rätten satt sig ofta vid 40-tiden, men högst sällan efter kl. 414, och i går räckte förhandlingen till 4,9 på aftonen. Detta kunde lätt hjelpas om domstolen bestämde en brottmålsdag till i veckan, så länge som målens antal och vidlyftighet göra sådant nödigt. Detta arrangement är vedertaget vid 4:e afdelningen och bar der visat sig ganska nyttigt. Utan en sådan anordning på 41:a afdelningen, der preses, de dagar då ban sjelf sitter, sällan inträffar förr än vid 42-tiden; skulle tillkallade personer få vänta långt in på nätterna, då det nu, med två brottmålsdagar i veckan, icke är något så ovanligt, att personer, som blifvit kallade till kl. 44, komma från rätten först vid 7tiden på aftonen. Att det är ganska hårdt för mången att nödgas tillbringa sin tid i Kämnersrättens förmak behöfver icke vidare påpekas. Man kan ofta för egna angelägenheters skull icke uthärda den långa väntnirgen, utan går sin väg och föranleder derigenom domstolen mera arbete, de öfriga tillkallade mera besvär och, i fall saken rör häktade personer, ett långvarigare lidande för dem. Att vidtaga en reform, som så mycket som möjligt minskar allt detta onda, kan icke vara stadens underdomare emot, och man väntar att vid omorganisationen på nyåret nödigt afseende derå fästes. En annan omständighet, som ofta gifvit anledning till rättegångars och ransakningars utdrägt på tiden, är den, att stadstjenarne förklarat sig icke hafva träffat personer, som skolat inkallas. Mångfaldiga gånger har man varit i tillfälle att erfara, att vissa stadstjenare så liknöjdt uträttat sitt ärende, att endast deras försumlighet kan antagas hafva varit skulden, att en del af de personer, som bordt kallas, icke varit tillstådes, hvarigenom de närvarande blifvit besvärade till en annan dag, utan att sådant likväl föranledt någon tillrättavisning från rättens sida åt dess betjening. Denna omständighet har kanske sin grund deri, att åtskillige stadstjenare fått en vidsträckt praktik såsom sakförare, hvilket nog mycket distraoherar dem från det ordentliga skötandet af deras egentliga befattning. a VAA sg TN fn