Aftonbladet – 13 december 1849, sida 1

hos hvilken Fualdes var daglig gäst, och hvilker han med trygghet följde i skogarnes enslighet! Vill man hafva ett offer, så tage man mig, mer man inblande mig ej med dessa menniskor. De äro skyldige utan mig, eller är jag skyldig u tan dem. — Framför allt inveckle man ej mina aktningsvärda anförvandter uti min olycka. Min familj, som alltid lefvat på landet, och hyllar landtlifvets enfald, har blifvit skildrad såsom ett tillhåll för laster och intriger. — De mina duka under för sorgen. Tre af dem bar döden skördat i blomman af deras dagar, såsom offer för sin kärlek till mig; tre försmäkta i-fängel;e, som offer för det missöde som förföljer mig. Sådane äro de ränker de öfvat. — Dömen sjelfva, om jag i detta haf utaf olyckor innu kan hysa kärlek till lifvet. Jag anropar len Gud, som känner mig bättre än menniskorna, den Gud som gifvit mig denna själsstyrka, som mina fiender ej kunna fatta. Jag fordrar endast räddning för mi. ära. De hinder man agt i vägen för milt försvar, ett fängelse af 13 månader, en omensklig behandling, vägran ut förena tvenne ransakningar, hvilka hvarken vorde eller kunde åtskiljas, den fruktan man örstått alt ingifva många, som jag kunde uppnana alt vittna för mig, allt detta har öfveremnat mig värnlös i mina förföljares våld. — skall jag i ännu större mått erfara menniskorlas orättvisa, så vädjar jag till framtiden. Dena skall skrifva på min graf: Bastide dog okyldig.c Ännu en omständighet talar för de anklagade. ore mordet i Bancals hus verkligen sanning, vilka förberedelser förutsätter det, hvilken