Aftonbladet – 13 december 1849, sida 1

var hans uppförande inför juryn. Fru Manson påsted han, förföljde honom, emedan han hindrat hennes giftermål med en af hans anförvanter, och ett annat fruntimmer, som vittnade mot honom. förehöll han att hon redan ådragit sig himlens vrede, och erinrade henne om hennes barns fasansfulla dödsfall. — Bastides förswarstal inför assisrätten i Alby, hvilket han sjeli uppläste, sedan hans advokat sett sig nödsakad att öfvergifva honom, (sjelf skall han ej hafva nedskrifvit det, ehuru tankarne voro hans), är ett mästerstycke af en krafutu!l och träffande vältalighet, sådan blott den djupaste indignation kan ingifva en orättvist anklagad; och likväl anlitar. han äfven konstens biträde, för alt undergrfäfva och omstörta de sofistiskt uppställda bevisen! Fängelsets murar tala icke — utropade han, men en gång skola de göra det, och uppdaga de listiga intriger, hvilka man användt, för att bringa dessa uslingar derhän att i lögner söka ett nesligt värn för sitt lif. Bousquiers lyckliga föredöme har gifvit dem mod dertilln. — Försvarstalet slutas sålunda: och hvartill detta gåtliga mord? Fnaldes var ej min ovän, och hans död tycks varit föranledd af en oförsonlig hämd, Han var ej min borgenär, tvärtom lånade han dagligen de obetydligaste summor af mig och min kredit. Om roflystnaden hade förledt en eljest ordentlig, måttlig, och arbetsam man, om den beväpnat min arm, skulle jag väl då hafva vändt mig moten obemedlad gubbe? Skulle jag hafva anlitat alla dessa djupt sjunkna, onyttiga och farliga menninskors bistånd, skulle jag väl lockat mitt ofjer till en besökt gata, i ett offentligt hus, jag,