och matvaror. Först ligger den fattiga enkan på knä framför sitt sofvande barn; i stället för att låta barnet sofva, när hon ändå icke har någon mat att ge det vid uppvaknandet, söker den arma modren, som eländet beröfvat all eftertanka, att med all gevalt väcka den lilla. Det lyckas gudi lof ej. Då bär hon fram en stor jernspis midt på golfvet och tillsluter fönstret och spjellet. OÖOset börjar snart göra sin verkan, den aktningsvärda Marceline raglar några steg lik en drucken... Och hvarföre ha ej författarne låtit henne stärka sitt mod med ett par glis punsch, såsom det lärer brukas vid dylika tillfällen? Den påräknade rysligt sköna effekten af denna mordscen har i alla fall uteblifvit; publiken har endast med Jen kall undran betraktat Marcelines förberedelser. Scenen i kajutan emellan Saint Yves embetsmannen och hans tjuf Giovanni är mer än tillåtligt orimlig och faller i det löjliga. IGiovannis djerfva språng ut i hafv.t pårainner llifligt om Pierrots upptåg i pantomimen. Galerslafvarnes fängelse ger en nog ruskig Janblick; det är visst ämnadt att gifva relief åt pjesens ,effektfullav slutscen, der ett par Idussin soldater i prydliga tschakåer af 1840 lårs modell skyldra gevär för Etienne, vid hvilIken ära man väl för kontrastens skull skall erinra sig den förnedring man förut såg den stackars ynglingen genomgå och tänka att det ena tar ut det andra. Värdet af en skänk ökas genom sättet på Ihvilket den gifves. När den gode Ludvig XVIII ger grefvinnan dHåerouville ett tak öfver hufI vudet, borde han icke låta sin utskickade säga: konungen skänker er denna eleganta paviljong; Imen detta är kanske bara ett litet öfversättningsfel, liksom då det på ett ställe i början af pjesen talas om att någon har uppdiktat en visa. Vi äro benägna att göra styckets förfatItare rättvisan af ett erkännande att deras larbete i vissa delar icke är förloradt. I första tablån t. ex. skildras i friska färger ett äkta fransyskt lif. Under sång och skämt bereda sig parisergossarne till skilsmessan från hem och älskarinnor; qvinnorna deltaga gladt i afI skedsfesten, instämma i ynglingarnes krigssånger, drömma med dem om lagrar och ära. Scenerna på slagfältet äro också raskt tecknade. Bortkastade vapen och sönderbrutna ilavetter bevittna att förstörelsen här har gått fram. Ett par af samhällets förkastade barn, som slitit sina fjettrar, uppträda och väpna sig till sitt lands försvar. En näsvis österrikare lägger an ur en buske, den ene fransmannen rusar emot fienden och tvingar honom att fly. En fransk officer inkommer med genomskjutet bröst; den förrymde galerslafven Etienne understödjer den döende, emottager hans sista suck och går att verkställa hans teIstamente, som var en vigtig underrättelse åt fältherrn. Derpå smyger den bleke Giovanni fram; med döden för ögonen uppgör han planer till ett nytt lif... Slutsatsen af det ofvan sagda blir ändå att Igrefve de Sainte-Helene med alla sina underhållande äfventyr måste uppföras på machverkens stora katalog. För de spelandes skull unnade vi väl stycket en längre framtid än det under angifna omständigheter lärer kunna !påräkna. Herr Dahlqvist, som innehar den dubbla rollen af Sainte-Helene och Giovanni, är en verklig Proteus. Hr Kinmansson, i egenskap af gammal galerslaf, förnekar icke sin erkända talang. Jemte fru Westerdahl (Marceline) och herr Sundberg (Etienne) framstår mamsell Jacobson (Marcelines dotter) såsom len värdig medspelerska och något mycket lofvande. Det är dock vanskligt att ställa unga debutanters horoskop sedan det så många gånger visat sig att de sällan i framtiden uppfylla hvad man vid början af deras uppträIdande trott sig ha anledning vänta. Till det yttre har m:ll Jacobson ett märkvärdigt tycke af en europeiskt ryktbar konstnärinna, hvilken vi ej behöfva nämna, då, för den som sett dem båda, tycket är omisskänneligt; denna likhet bör för mamsell Jacobson vara af lycklig Tbetydelse.