vallängderna, och att de för hela riket förtjena att noga studeras när de blifvit färdiga. Teater. Grefve de SainteHelene, dram i 5 akter, afdelade i 7 tablåer, af Desnoyer och Nus, fri öfversättning från fransyskan; uppförd på Kgl. teatern. Det skulle vara intressant att veta, om de från den franska scenen till den kongl. svenska sednast öfverförda styckena tillkommit före eller efter revolutionen. De tyckas hafva till gemensäm politisk tendens att göra den aflägsnaste tanka på en restauration motbjudande, genom frimställande af dess anhängare i en förhatlig och föraktlig dager. Så häntydde den Fualdeska brottmålsdramen på partiförbittringen mellan liberala (bonapartistiska liberala!) och rojalister, och ett par af de sednare framställdes såsom mördare ; så är i grefve de St. Helene den gode konung Ludvig X VIII:s gunstling en bedragare och skurk. ) Giovanni, den vedervärdige hjelten i det nu! ifrågavarande dramat, är bekajad med alla sju dödssynderna och nigra dertill. Han är en lätting, en spelare, en tjuf, en drinkare, en vällusting ... Han är feg men oförskämd, hat-! full men krypande, afundsjuk på de godas och dygdigas företräden, men högmodig öfver sin! öfverlägsenhet i det som dåligt är. I Frankrikes unga söner rusta sig gladeligen alt marchera mot österrikarne — händelsen! börjar under konsulatet; Giovanni spelar fåne för att undgå konskriptionen. Man ömkar stackarn och ger honom penningar; han kastar bort dem på rouletten. En arm qvinna anropar hans barmhertighet och han uppmanar; henne hånande att arbeta; men då han upptäcker att qvinnan är vacker, öppnar han sin; om penningarna slutna hand, omfattar hennes! lif och frågar: ska vi dela? ... Han blir vittne till ett samtal om en penningeaffär, för hvars uppgörande de deri intresserade personerna! icke valt lämpligare tid och ställe än mörkret! och gatan; han hittar den till ett inbrott erforderliga dyrken bland några andra smeds-! verktyg på samma gata; han stjäl de omtalta: penningarne. Eftersatt af polisen tar tjufven! sin tillflykt till just det hus, den våning och den kammare, der verksakernas oskyldige egare hade ingått. Denne kommer på galererna, men! Giovanni räddar sig genom en skorsten. Gicvanni tänker bege sig till ett fremmande land! med sin skatt; han går ombord på samma fartvg som skall föra den bestulne i något ärende; till England. Medan denne embetsman, lig-! ger och sofver på en bänk i kajutan, sitter! Giovanni derstädes och berusar sig. Det oväsen han för i sitt fylleri väcker medpassageraren. Då denne igenkänner sina papper i hans händer och får honom i den falska peruken, kastar sig äfventyraren hufvudstupa genom kajutfönstret ut i hafvet; han har förut klättrat som en ekorre (i skorstenen) — och nu vill han också visa att han kan simma som en utter. Vi erfara att han efter återkomsten till Frankrike begått en mängd lyckliga bedrägerier i skepnad af en abbe; när man slutligen kommit honom på spåren hade han afkastat! prestdrägten och sökt sig en beställning som — fångvaktare. I denna egenskap snokar han omkring i ett galerslafsfängelse, för sig med mycken trygghet, men blir upptäckt och slaen i bojor. Nästa gång uppträder han som likplundrare på ett slagfält; här öfverkommer han en fallen officers uniform och anteckninger. Han får det infallet att draga parti af sin likhet med officeren genom att föreställa hans person. Den fege, som hoppar till vid smällen af ett skott, påtager en hjeltes kläder och låter komplimentera sig såsom armens räddare. I en följande tablå, efter restaurationen, förnimma vi att den föregifne grefve St. Helene är — konungens gunstling; H. M. intresserar sig för att lyckliggöra honom med en viss förtjusande frökens hand. Omsider rö jer sig dock bedragaren genom att lystra till anropet herr abbe! som han en gång oförmodadt får höra från en buske. Detta är historien om plåtslagarearbetaren Giovanni, som usurperade öfversteplatsen vid ett linieregemente under namn af grefve de Sainte-Helene, men som just då han var på vippen att blifva utnämnd till general snöpligen förlorade namn, heder och värdighet. Skådespelet skall grunda sig på något som passerat. I bredd med Giovannis händelser framgå en annan persons af mera älskvärdt intresse. Den unge smedsarbetaren Etienne Renaud hade, likasom Giovanni, stött på den öfvergifna qvinnan som bad om en allmosa åt sitt af hunger döende barn. Etienne hade förgäfves sprungit omkring till alla sina bekanta för att få en skärf åt den arma; han påkallade medlidandet hos den första person han mötte. Det var en ädelsinnad man; enkan Marceline blef hjelpt. Men Etienne hade haft så brådtom att komma henne till bistånd, att han under vägen tappat sina smedsverktyg; det var dessa Giovanni hittade och som sedan ledde misstankarne om stöld på Etienne och vållade hans ofärd. Den tacksamma Marcelins, egentligen en grefvinna Ad Herouville, besökte Etienne i fängelset och utverkade någon mildring i hans belägenhet; men strax derpå inträffade ett rymningstillfälle, hvarvid det troddes att Etienne kom om lif och lefverne. Han hade dock räddat sig och under ett antaget namn tjent sig upp till löjtnant vid gamla kejserliga gardet. Afskedad vid restaurationen ville han finna sak med lyeksökarne hos den nya regimen. Då han sålunda kom i vägen för St. Helenes planer försökte denne störta honom genom att förråda hans hemlighet från galererna, men den falske grefven blef i samma ögonblick sjelf demaskerad och Etienne fick njuta all möjlig upprättelse; brännmärket på hans axel öfverskyldes af ewt ordenstecken på hans bröst. Ibland likt och olikt som denna pjes innehåller är ifven ett sielfmaordsförsök medelst os.