Aftonbladet – 11 december 1849, sida 3

te med parad på torget af här förlagda garnison, samt Knutsbal på aftonen, dervid, efter den vanliga årsredogörelsen för gillet samt reception af nya ledamöter, H. M. Konungens samt den kungliga familjens skålar proponerades af knutgillets åälderman och druckos under fanfarer. (8. T.) BLANDADE ÄMNEN: DÖDSSTRAFFET. Den berömde romanförfattaren Charles Dickens, som infunnit sig vid Horsemongers Lane (hvarest makarna Mannings afrättning skulle ega rum), för att betrakta den verkan dettal hemska skådespel skulle uöfva på massan, har i engelska tidnivgarne låtit offentliggöra resultatet af sina iakttagelser, från aftonen före afrättningen till efter dess fullbordan. Jag tror icke, säger han, att det är möjligt få se under solen en så oarhörd och ovärdig skandal. Då jag anlände till skådeplatsen, bedöfvades jag af skränet från den mängd gossar och flickor, som, för priset af skråmor och blodviten, eröfrat sina platser;) man hörde icke annat än skrik och plumpa sårger, der namnet madame Manning sawues i stället för Susanna, och när solen belyste denna million bufvuden, hafva aldrig mera omenskliga, mera brutala I fysiognomier visat sig än då. När de två ömkliga varelserna, som fört denna massa tillsamman, visade sig, spordes intet tecken till rörelse eller medlidan-l. de; ingen tänkte på att två odödliga själar gingo aw. ställa sig inför sin domare. De oanständiga och! grofva infallen och spörjsmålen fortforo, såsom omj namnet Christus aldrig blifvit uttaladt på denna jorden och menniskorna vore bestämda att dö såsom oskäliga kreatur. Utan att diskutera frågan om dödsstraffet, föreslår hr Dickens att detta straff måtte verkställas i det! inre af fängelset. En annan litteratör, sir James. Head, försvarar deremot den moraliska verkan af offentliga afrättningar. Till följd af denna polemik hållas talrika meetings för att äs adkomma dödsstraffets afskaffande. (P. T.) — ÖPÅTÄNKT BEFORDRAN. En parisisk natio-l nalgardist, som inställt sig vid högvakten till tjenstgöring för natten, märkte vid inträdet i vaktrummet, att han glömt medtaga sin kepi (ett slags virkad uniformsnattmössa), och då denna hufvudbonad behöfs i de dragiga vaktrummen, bad hen om tillåtelse att gå hem efter den. Men den befälhafvande officeraren visste af erfarenheten, att de frivilligt tjenstgörande medborgaresoldaterna ej så sällan qvarstadna hemma vid dylika tilifällen. och fö-l reslog derföre nationalgardisten att vänta tills nattrunden skulle gå åt samma håll, då han kunde delitaga i den, och med detsamma bemta mössan. Förslaget var så nära likt en order, att det icke gerna kunde motsägas. Runden stadnade således vid medborgarens port, och denne bultade på; men först efter en stund öppnades fönstret öfver porten. — En mild fruntimmersröst frågade med förskräckelse,l hvad som vore å färde. — Öppna! Det är jag! — svarade medborgaren, som hade igenkänt sin hustrus röst. . — Straxt! inföll frun. Men efter några ögonblicks väntan, fortfor -hon: — Ack, så illa! Jag får omöjligen rätt på nyckeln i mörkret; och det är slut på tändstickorna;! jag kan icke tända ljus! Huru skola vi nu bära oss åt? — Det var dumt! svarade mannen; men det kan inte hjelpas. Egentligen var det min peki, som jag behöfde, för natten i vaktrummet.... — Ingenting annat! Nå, den kan jag väl söka upp utan ljus. Vänta ett ögonblick!... Se här: passa på: jag släpper henne genom fönstret! — Ha riktigt: jag tog henne i flykten! God natt! min bästa! — God natt, min vän! Akta dig väl för nattkylan! Runden tågade vidare. Efter återkomsten tilll, vaktrummet, kastade medborgaren ifrån sig sinall uniformsöfverplagg, tog på sig sin kepi och lade sig på en britsch midtemot brasan, för att slumra litet. Alla kamraterna rundtomkrivg honom begynte likväl nu att hviska sinsemellan, och de skrattade dervid så lifligt, att han icke förmådde somna, utan blef otålig och frågade dem hvad som var så roligt. — Jo, min vän, sade en, vi fundera på oss emel-l1 lan hvad kampanjer du har kunnat bevista, för att så hastigt bli befordrad till officer? oo— Officer? Jag? Hvad är det för prat! Betrakta mina epåletter; jag hör ju till jäigarena rätt! och slätt; likasom vi alla! ( — Vi trodde likväl att du hade blifvit officer,) och det vid tredje linieregementet till! — Linieregementet! Så enfaldigt! — Vi tyckte så på kepien. Han tog nu af sig sin hufvudbonad och betraktade den; det var ett ståtligt plagg med silfvergaloner, och med 3:e linieregementets nummer broderadt i pannan. Det öfriga är lätt gissadt; den nykoefferade mannen rusade upp och hem; men der fann han blott sin hustru, som icke nog kunde beklaga sig öfver hans ogrundade misstankar. Emedlertid påstås en!n rättegång och dermed följande äktenskapsskillnadk hafva blifvit slutet på äfventyret. — I Honfleur inlopp den 23 sistl. November skeppet Marte Louise, medförande i släptåg en hvalfisk, som harpunerats omkring 42 sjömil derifrån, i öppna hafvet. Hvalen lefde änvu, öfversprutade kajen och de nyfikna äskådarne med en mängd vatten, och slog med stjerten sönder en båt, hvari fem personer befunnos, men som kommo ifrån äfventyret med blotta förskräckelsen. Slutligen Jyckades man att i hamnen döda vidundret, som var 27 neter långt, och tjockt som en lastdragare på 150 äster. — MazARIN, skådespel i 4 akter, af Charlotte Birch-Pfeiffer, gafs för första gången på drottvingens födelsedag i Berlin, den 49 November. Manlr ade förkunnat det på förhand, såsom det bästa af len fruktbara författarinnans alster; men det skalllLi ndast ha befunnits icke vara bland hennes sämsta. Ludvig XIV visar sig deri som en sentimental älkare, och den store kardinalens storhet röjes föga, nen så mycket mer hans girighet. En mängd nalleffekter äro likväl skickligt anbragta och uppeålla stycket någorlunda, för en gång. — -SLAFHANDELNS UPPHÖRANDE VID KUSTEN IELLAN ÅIBERIA OCH CAP PALMAS. Underrät-)7! elsen om denna vigtiga händelse är officiell och medelad iett bref från Monrovia af den 48 sistl. Sep-p1 ember, från den nya republiken Liberias president, ! At :r Robert sjelf. Han berättar deri att höfdingarne!— Gallinas hade öfverenskommit med Liberias sty: else om slafhandelns fullkomliga afskaffande för allid inom Gallinas område; att alla der till utförsel Di opsamlade slafvar blifvit lösgifna, att de utländska afhandlarne blifvit förvisade ur landet, att befäl-— afviren på brittiska krigsskeppet Aerte, kapten Dunp, skulle öfverföra de befriade slafvarne till Sierra eona, och att de fördrifna slafhandlarne fått på begäan hos kapten Dunlop följa med såsom passagerare å ett annat engelska kronans fartyg. Under tidenEN ade underhandlingarne om Gallinas anslutning tilllma iberiarepubliken forttarit och troddes snart varalme utade till Liberianernas tillfredsställelse. Sedan detta ustland kommit under Liberias jurisdiktion, anser ar An AA MR Om : II H--70 rö RI sa!