Aftonbladet – 11 december 1849, sida 2

Bancal som dog i fängelset, var öfvertygad om Bastides brottslighet. Han yttrade, att denne var en af mördarne, äfven de andra skulle man väl snart få reda på, men han sjelf hade ej någon del deri. Han uttalade blott den rådande meningen. Om Bancals hustru verkeligen trott på mordhistorien, måste man lemna derhän. Då hon sedermera frikändes, utropade kon förnöjd: hade jag icke talat, så vore jag nu dödl Jausion trodde i början, att Colard begått gerningen; Fualdes kunde möjligtvis haft ett rendez-vous med Anna Benoit, och mordet blifvit föranledt af svartsjuka. Inför domstolen utropade han en gång: huru kunde jag väl beskylla min svåger för ett sådant brott! Missonier, en menniska som ådagalade en djurisk dumhet, tycks gen m det ständiga inqvirerandet hafva blifvit så förslöad, att han slutligen icke mera visste, om han varit närvarande vid mordet eller ej. Vanligtvis slog han till ett skratt, då frågan var om bans närvaro vid gerningen. Då presidenten frågade honom i Alby: ni har således ej varit med hos Bancals?4 svarade han: jag tror knapt, att jag varit der. En annan gång svarade han: herr president, om jag görer ett nöje dermed, så skall jag säga, att jag varit der,. Presidenten förklarade, att han blott ville veta sanningen, hvarpå Missonier svarade: nå väl, om ni vill veta sanningen, så får jag säga att jag icke varit der. Till sin advokat sade Missonier i Alby: hvad kan det göra herrarne för nöje, att ständigt döma oss? Sedan förlidet år ha de dömt oss, och nu skall detåter skel Då advokaten begärde upplysningar af honom, för att kunna föra hans försvar, svarade han: har ni inte något stämpladt papper? Dermed kan pi ju försvara mIg.d