Aftonbladet – 11 december 1849, sida 1

0 sjelf fordrade att hon skulle tala vidare, sedan hon en gång börjat. Han frågade, hvad som fört henne i Bancals hus? Hon förklarade, att bon velat söka någon. Då Bastide yrkade att hon måtte uppgifva närmare omständigheter, fann presidenten denna begäran odelikat, och yttrade med ovilja till honom: Redan för tredje gången har hon sagt er, att ni velat mörda henne! Förgäfves bad Jausion henne: Jag besvär er, fru Manson, icke för min skull — för mig bar döden intet fruktansvärdt — men jag besvär er för min bustrus, för mina barns skull — tala! Mitt lif är i eder band! På eder beror det att rädda mig, eller bringa mig på schavotten.o Manson teg. Hon förklarade, då man från alla si dor bestormade henne, att hon öfverhufvud ej länge kunde fortsätta ett samtal öfver detta ämne. Rådet Pinaud yttrade väl till henne, att hon icke efter godtycke kunde tillstå eller förtiga; men presidenten tog till ordet och förklarade, att fru Manson sagt att hon hade en öfvertygelse, hvilkens skäl hon ej närmare kunde framställa! Man var nöjd, att man åtminstone fått ett bestämdt ord från henne, ehuru man ej var säker på, att hon icke vid närmare eftersinnande kunde återtaga det. Jag har redan sagt nog — dermed ursäktade Manson sin vägran, och hade likväl redan sagt mera än för mycket, äfven efter deras mening, som trodde på dikten. Ty hennes tystnad, i hvilken man såg ädelmod och edstrohet, fulländade icke allenast Bastides olycka, utan äfven Jausions, hvilken hon efter föregifvande ville rädda. Men om Mansons vittnesmål i Alby äfven utfallit mera positivt, om hon än hade uppträdt och bestämdt förklarat: Jag vår i Banvals hus, jag var vittne till mordet; du, Bastide, var det som stötte knifven i Fualdes trupe, — skulle det väl vara fullgiltigt från