Kollegium framhärdar c. Litteratur. Törnrosens Bok. Imperial-Oktaf-Upplaga. Andra Delen. (På S. Magnus förlag.) (Songes. Lifvets hjelp. Gianera. Mylhopoiesis. Minnesfest den 1 April; Sviavigamal, Håtuna saya, Sigtuna saga, Valtuna saga, Odensala saga. Den sansade Kritiken.) (Slut från gårdagsbl.) Men för att icke inveckla oss sjelfva i hr Hugos antiqvariska frågor, stadna wi här, och bifoga såsom slutcitation det förutnämnda fragmentet af Sviavigamal. Här begynnes om Odens ankomst till den svenska norden. Oden hade längesedan ledsnat vid Asien och dess innevånare, Asarne. Han längtade bhjertligen till Europa; ja, han önskade flyttå dit mad hustru och barn ifrån Mäotiska träsket, der han befann sig. Redan som liten hade han läst i geografien om de Europeiska länderna, och insett, att den Skandinaviska norden var den glesast befolkade. Detta hade alltid sedan legat för honom, emedan han tydligen fann, att han der för sig och sina efterkommande skulle få bästa rum. Man har velat utsprida, att Oden reste från Asien af rädsla för Romarne, och att han vek undan för Pompeji annalkande härar. detta är ogrundadt; ty Oden var en hjelte, som slog sina fiender, segrade oupphörligt, och aldrig flydde för någon. Men han var ända ifrån barndomen ett stort snille; derföre ledsnade han vid Asarne, ju mera han lärde känna dem, och så for han. Man kan väl ock begripa hurudant det måtte vara att bo vid Möäotiska träsket. Oden kunde, som bekant är, skåda i framtiden, lika väl som i det förflutna. Han var stadd i magnetisk sömn, när han gjorde detta; han blundade i begge fallen, men var clairvoyant icke i följd af manipulation, utan af en naturligen och på frisk väg uppkommen magnetism. Skillnaden var endast, att när han ville skåda i det förflutna, lade han sig på magen; men när han såg in i framtiden låg han på rygg. Emedan han tydligt skådade allt hvad som framdeles tilldrog sig, kunde han äfven med stor lätthet läsa alla böcker, som i kommande tider skrefvos; och det roade honom i synnerhet att i dem läsa om sig sjelf. Af allt tyckte Oden dock mest om Sturlesons Heims Kringla; och det föll så en dag en stark lust på honom, att ställa sin lefnad efter den. Han studerade den derför mycket: och denna historia utgör förnämsta orsaken, hvarför han for utaf från Mäotiska träsket till Mälarens mynning, dit han eljest ej hade stort skäl att begifva sig, men nu nödvändigt ville in. Såsom siare i framtiden, hade han ock beskådat många i nyare dagar ukomna chartverk, och i Åkerlands atlas tydligen sett hvar rakaste vägen gick till vår nord. Men han hade fattat en sådan smak för Sturleson, att han cj efterfrågade Åkerland. Häraf orsaken, hvarföre han på sin resa från Svarta hafvet tog en sådan krokväg genom Polen, ända ned till Donau och sedan upp genom Tyskland, åt Holstein, öfver Stora och Lilla Bält, Fyen och såvidare; i stället att han kunnat helt kort fara genom Ryssland nordvest ut, och ifrån Revelska bugten sätta sig öfver till Mälarens mynning, dit han nödvändigt skulle. Också beslöt han på sin resa från Asien taga med sig jemt de personer, som Sturleson och andra sagor förtälja; så att det måtte gå ihop. Han hade likväl emot den förstnämnde historieskrifvaren, att allt för litet och kort berättas om Odens egna händelser; hvarföre ban föresatte sig, att under sina färder upplefva långt flera äfventyr än historien nämner, samt att, när han en gång kom till Sverige, hafva mycket roligare der, än det vanligen beskrifves. . Oden var en lång, skön, stark man i sina bästa dagar, emellan trettio och fyratio år. Hans söner voro ungefär vid samma ålder, sköna och förträffliga äfven de. Sin gemål, Frig, lemnade han första gången han reste, qvar i Asgård. Han skickade likväl efter henne sedan; och när hon kom till Sverige, var hon så fager man nånsin kunde begära. Utom sina närmaste slägtingar, hade Oden med sig en god vän, Njord, af Vanafolket, som egde tvenne ståtliga barn, Frey och Freya. . Just vid den tid Oden var tillreds att bryta upp, låg han en dag och inhemtade åtskilliga nyare historiska arbeten, hvaraf han förnam, att hans hemvist Asgård, eller Asahofvet, såsom det ock hette, lämpligen med sitt namn slog in med den sedan så ryktbara ochvälkända staden Asof vid Mäotiska sjöns nordöstra invik. Detta förtjuste honom så, att han befallde alla sina qvarlemnade taga och förlägga Asahofvets boningar just på den platsen vid sjön, så att när en gång ruiner uppstode efter dem, läget måtte fullkomligen öfverensstämma mot Asofs. Deremot tyckte han icke om att vara den vise Dicenaus hos konung Borobista, eller förnöja sig så länge i Ungern, som han såg många skribenter antyda. Han betänkte allt hvad som förestod honom att uträtta i Sverige; han ville icke komma dit som en bräcklig guhbe; och han dröjde derföre icke längre på sin resa genom medlersta Europa, än som oumgängligen behöfdes för att stifta nägra riken här och der. Han fann härvid stundom omak nog, och kände ofta en leda vid det o2ödiga; men han ansåg sig ändock ej böra omfara dessa inrättningar, på det att historien måtte slå in. Han egde ingen son, som hette Beldegg; men emedin han skulle hafva en sådan, tog han en man, gal honom det namnet, och satte honom till konung i Sachsen, på det att ifrån honom måtte kunna bär