Aftonbladet – 1 december 1849, sida 2

Article Image
Hr konsertmästaren Berwalds konsert. Den tid, som närmast föregår julen, är i allmänhet icke väl anskrifven hos konserterande artister: den vållar nemligen ofta toma hus, såvida ej serskilda omständigheter medföra ett bättre öde, och några sådane tycktes allmänheten icke hafva upptäckt uti ofvannämnde företag, oaktadt det hvarken saknade omvexling eller nya företeelser. Man vet, att en indisposition hos publiken lätt meddelar sig åt den inför densamma uppträdande konstnären, som har det svåra åliggandet att på utsatt timma vara romantisk, humoristisk, heroisk: vi vilja derföre ock ej debitera hr B. för det han denna gång var mindre lycklig såsom exekutör, än han vid föregående tillfällen stundom varit; och då vi ofta förut yttrat oss mera specielt om hans spelsätt, åtnöja vi oss nu att rörande bans repertoir nämna de förträffliga satserna ur Spohrs Gmollconcert, som utgjorde hr B:s inträdesnummer, samt Ernsts bekanta elegi, hvars graziösa, något koketta melodier egentligen mera tillhöra salongen än konsertsalen. Uti hr B:s egen violinconcert fann man ett rätt vackert andante; solopartierna i allegrot äro deremot oroliga, förflugna sällar, som satte sin fader mången myra i hufvudet. Epitetet Maestoso tycks egentligen hafva afseende på tuttisatserna, som icke sakna hållning och äro klangfullt instrumenterade. Fantasien för orkester bar en rask, liflig gång och flera instrumentaleffekter, men innehåller för litet melodi, för att kunna finna en allmännare anklang. — Hr B. uppträdde äfven jemte kapellmästaren Foroni, hrr Strandberg och Sack i Hummels La Sentinelle, hvilken, såsom vi vilja minnas, blifvit något afkortad, men utfördes på ett artistiskt sätt med mycket bifall. En ganska intressant ny bekantskap var den urge pianovirtuosen hr H. Stiehl, som lät höra sig med Hummels Rondo brillant, Adur. Hr Stiehls spel utmärker sig genom mycken färdighet, korrekthet och smak, samt antyder genom sin klara, jempa hållning, som i vår tid sparsamt nog träffas, en serdeles god skola. Hvad som ännu kan felas i uppfattningens frihet och sjelfständigket skall nog komma i sinom tid. Man kan ej ogilla hr S:s val af nämnde pjes, hvars elegans, hvars mångfaldiga passage-rikedom gjorde den till en cheval de bataille för alla pianister, som florerade för 25 å 30 år sedan. Den alltför bredt tilltagna anläggningen (som den har gemensamt med de flesta Hummelska konsertpjeser), den alltför tunga byggnaden på en så lätt och Juftig basis, samt bristande hållning i motivets genomförande hafva numera emedlertid gjort sig gällande och vägrat arbetet den klassiska odödligheten — den har försvunnit från repertoirerna. Orkesterackompagnementet till pjesen kunde utförts något mera jemnt och stadigt; troligen har endast en kort repetition för densamma kunnat medhinnas. Hr Stiehls förtjenstfulla spel vann allt erkännande: bifallet var lika allmänt som. lifligt. Hr Ciaffei, hvars numera återställda vackra röst och lika musikaliska som mångsidiga föredrag vunnit en så lysande framgång, hörde man uti en duo af Verdi, i hvars tenorparti han utvecklade sin utmärkta förmåga att gifva glans åt en i sig sjelf färglös musik. Mamsell Fundin bör ock nämnas med allt beröm för sitt föredrag af sopranpartiet, och båda artisterna för deras vårdade ensemble. ÅAfven sjöng hr C. ånyo den nyligen med så stort bifall hörda arian ur Hvita Frun (hvarom vi då yttrade oss) samt skördade äfven nu samma framgång. Mar begärde arian da capo, hvilken önskan hr C., som vid tilfället var något opasslig, emedlertid ej kunde efterkomma. Sällan får man numera höra Crusells vackra klari: nettkompositioner; man helsar en sådan desto heldre välkommen, då den utföres så väl såsom nu. Hr Kö bels vackra melodiska ton, hans lika precisa som musikaliska föredrag väckte ock lifliga sympatier ho: publiken. Konserten börjades med ouvertyren till en nD) opera, Lurley, af en ung svensk kompositör, hr Julius Bendix. Man får af denna komposition natur: ligtvis ej fordra den fulländade mästarens sjelfständighet, men deremot saknade man deri icke der friskhet och naivetet, som ofta företrädesvis finnas hos den yngre, ännu ej utmattade talangen. I:stru: mentationen vittnade om rutin samt det helas upp: ställning om musikaliskt förstånd; och serskildt hålla vi hr B. räkning för det han ej hyllar det oklara högtrafvande skrifsätt, som ett visst parti under ro: mantikens mask söker införa hos oss — ehuru som det synes, utan synnerlig framgång, förmodligen eme dan sanning och klarhet utgöra ett oeftergifligt vilkor för svenskens sympatier för all romantisk konst. —U—

1 december 1849, sida 2

Thumbnail