Aftonbladet – 1 december 1849, sida 1

VV GREFVINNAN HORTENSIA 7) AF Mery. ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSKAN. XVI MONTENERO. De Mersanes liknade en död, som då han uppstått, bibehåller sin dödsblekhet och tvenne gnistor från afgrunden i sina ögon. . Hans vext, förhöjd af ädel vrede, tycktes öfvernaturlig; ett skarpt rytande utgick ur hans bröst och hans öfver hufvudet upplyftade armar skakades häftigt. Icke ett rop, icke enrö relse!, sade han med öfvermensklig röst. Jag har fört med mig sex handfasta män för att undvika brottet af ett dolkstyng. Ni är min fånge, Fabiano, till solens uppgång., Dessa sex handfasta män, hvarom Anatole talade var en nödlögn. Den sicilianske demonen, i början förvirrad af denna uppenbarelse, återvann snart sin djerfhet, och i det han korslade armarne öfver bröstet sade han: Det är beundransvärdt, min herre! Jag skulle aldrig ha trott att en adelsman af er nation bes varade en förolämpning med ett försåt! Sätt kronan på ert hjeltemod, min herre, mörda) mig! Ett spökligt leende föregick Anatolbs svar. Grefve Fabiano, sade han, ni vågar tala om försåt, här, i närvaro af denna ädla dam, denl. edra nedriga stämplingar hafva fört i denna ödemark. och på hvilken ni vågar öfva våld! Nå väl! min herre, om ni är madames rid-, dare, hade ert franska mod bort lära er någon-: ting bättre än tanken på ett nedrigt försåt, jag upprepar det. ) Se A. B. JG 257—261, 263—29265, 967, 270--.279, 274 276, 277 och 279. 1