Aftonbladet – 29 november 1849, sida 3

JUCIEILIUTU JAR ILRT VURTfaS på GIUUlaD PURUSTIPAI, UVI ER endast förklara att jag förde lika mycket till som från Waxholm, äfvensom att jag ej haft tillfälle påkosta I mina barn någon yppig beklädnad eller för dem offra en enda skilling till danslektioner. Och då jag börljade min bana på egen hand vid 40 års ålder i fattigdom och under ett nu 22 årigt äktenskap haft att med en obetydlig lön försörja 42 barn, hvaraf 6 änInu lefva, vore det förmätet att hos mig ens supponera något öfverdrifvet välstånd. Mina af hr Major Edelsvärd till 294 rdr uppgifne lönevilkor voro desamma som vid soldatklassen, der jag äfven hade särskild ersättning för musikundervisning. Tjenstgöringen var endast olika; ty vid soldatklassen var den alltid fördelad emellan ett jemnt antal und. officerare, då jag vid Rindön deremot måste tjenstgöra som ensam und. officer på kompaniet, år 1847 i 38 och år 1848 i 42 dagar, utan särskild ersättning, oaktadt, enligt fastställd stat, aflöning utgick till 5 ständiga und. officerare på kompaniet; men sannolikt har hr Major-n tagit så väl denna skilnad, som skjutslegan för den ena hästen vid min resa från Westmanland, i egen ficka, en sportel, som det torde vara orätt att missunna den, hvilken i så väsendtlig måtto bidragit till min och de minas närvarande och framtida väl. I afseende på sjukhusutspisningens upplåtande till min hustru och de densamma åtföljande icke obetydliga förmonerne,, vet jag ej huru hr Majoren kan vilja tillegna sig någon förtjenst af en slik omständighet, grundad på: kontrakt, till alla delar lika med företrädarens, och uppgjordt med kongl. fångstyrelsens provianterings direktion, icke med hr Majoren enskildt; hvarförutan ofvanåberopade den 48 Januari d. 3. till nyssnämnde kong! styrelse af mig ingifna klagoskrift, fullkomligt öfverensstämmande med hvad jag förut offentligen uppgifvit, tydligen visar de firdelar berörde befattning medförde; och alt jag fått vidkännas förskotter för kompaniet kan äfven synas af följande bref från handl. Åkerbergs i Waxhelm ombud, br Lundberg, af d. 40 Maj 1848 (Bil. Litt. C), utvisande att mitt debet för kompaniet endast under en månad uppgick till 70 rdr bko. Under min 31 års militära tjenstetid har jag emot min lefnad och vandel icke haft någon anmärkning förr än hr Major Edelsvärd nu velat sätta en fläck derå, som lyckligtvis dock icke biter sig särdeles hårdt in. Mina konduitoch tjenstebetyg från och med mitt 40:de ålders år innhålla motsatsen af hr Majorens uppgifter. det äfven den stora mängd af personer, med hvilka jag under berörde tid haft mer eller mindre gemensamt, tillräckligt känna; hvarföre jag ej fäster mig mycket vid hr Majorens sanningslösa beskyllningar, mot hvilka jag endast åberopar det öfver mig meddelade utdrag af straffjournalen, som icke upptager något så beskaffadt koadiufel mig till last, äfvensom, för konseqvensen skull, följande afskedsbetyg (Bil. Litt. D). Skälet hvarföre jag drog mig från musikbestyret var hufvudsakligast den erhållna vissheten derom, att det u:tlofvade arfvodet skulle hafya namn afgratifikation och följaktligen alltid blifva beroende på Bataljonschefens godtycke, samt således som en årlig inkomst mindre säker att påräkna; men äfven min tjenstgöring vid kompaniet, på ofvan antydde sätt utsträckt, lemnade icke eller någon tid öfrig för musiköfningar. Någon missbelåtenhet med mitt sätt att sköta rnstkammaren röjde aldrig kompanichefen hr Kapten Ennes utan tvärtom, och att bemälde hr Kapten således fört någon klagan deröfver, är orättvist af hr Maioren att ens söka insinuera; och angående uppgiften om mitt förhållande till. kronoarb. manskapet, såsom dess behandling och vården af deras egne persedlar, så innefattar den i sednare fallet indirekt en oförskämd å heder och ära gående beskyllning, som fordrar sin behöriga tillrättavisning och hvarom hr Majoren och jag Väl torde komma att i sinom tid litet närmare talas vid; men om jag deremot någon gång fann mig befogad att enskildt näpsa en kronoarb. karl, skedde det åtminstone, aldrig orättvist eller med misshandling; och blef jag sjelf icke eller af dem hvarken bårdragen eller örfilad, ett vedermäle som hr Majoren af egen erfarenhet borde bäst kunna intyga. sällan uteblef å en orättvist meddelad behandling. Det sanningsstridiga i dessa uppgifter är för öfrigt så bjert i ögonen fallande att de sannolikt helt och hållet åerstudsa på hr Majoren sjelf, som mot mig nu angifver hos honom tidt och ofta anmälde brottsligheter, utan att kunna visa det jag i detta afseende erhållit hvarken några vänliga och allvarsamma förmaningar) eller bestraffningar. Min ständiga delo med kamrater, är en omständighet åter, som väl till en del icke sakn:r all grund; men orsaken ti!l och beskaffenheten af denna oenighet torde dock böra upplysas. Innan min hustru emottog mathållningen för underbefålet var ingen osämja emellan mig och de andre und. officerarne; men efter denna tid blef det helt annorlunda, ty då jag icke va: i tillfälle lemna dem den vidsträckta kredit de ansågo tillständigt fordra och jag yYrkade ersättning för deras underhåll, uppstodo med dem mindre behagliga uppträden, oftast föranledde af den såsom tongifvande inom kåren, förtjenstfulle, och i öfrigt tillräckligt renommerade Fahnjunkaren P—n. Jag har i all min tid varit van vid ordning, men detta var en främmande sak för den sammanrafsade blandning af kamrater jag å Rindön hade att medgöra. Såsom ett exempel, vill jag blott anföra, hurusom en ibland dem, sergeanten Lundström (f. d. polisbetjent), vid af min hustru frarmställd begäran om liqvid för bestridd mathållning, icke allenast bemötte henne med ohyfsade otidigheter, utan till och med ej blygdes att å henne bära nt Aa mm a r väldsam hand; och var det för i följd häraf upp-V kommen tvist emellan mig och Lundström jag ålades den i straffjournalsutdraget omförmälde 8 dagars arrest med tjenstskyldighet och Lundström lika läng arrest men i mörkt och läst rum. Flere gånger anlitades hr majorens bemedling att utverka godtgörelse af underofficerarne för deras hos. min hustru åsamkade skulder, ehuru fruktlöst, emedan 2 mom. i 48 S af Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för kronoarbetskåren den 8 Aug. 1842 förbjuder gravation af det arfvode befäl vid nämnde kår åtnjuter; och må ingen förtänka mig om jag, vid sådant förhållande, nödgades begagna stränghet för att söka min rätt. Vid ett dylikt tillfälle uppstod konflikt emellan mig och sergeanten Carel, då denne ville qvittera sin skuld med otidigheter och våld, hvilket ej billigtvis af mig för kontant antagas, en omständighet som nu lägges mig så mycket till last och verificeras med en åberopad skrift, undertecknad af en del bland underofficerarn2, men om hvars tillvaro jag icke ägt någon kännedom förrän den stod att läsa i Aftonbladet (se hr n.ajor E:s bil. litt. A.). Den förtjenst hr majoren vill tillegna sig för det han skall förbindrat nämnde skrifts befordran till hr kommendanten, anser jag ganska ringa och hade varit hr majoren mera förbunden om så icke skett. Jag hade ätminstone då ej betagits tillfället att besvara den emot mig gjorda angifvelsen, hvarefter det först torde varit tid att emot mig framlägga ifrågavarande skrift, behörigen autoriserad; men att åberopa den i sitt nuvarande skick anser jag för ett lika lågt och uselt som lamt och ingenting bevisande försvarsmedel. Dessutom ser jag i sjelfva skriftens tillkomst ingenting annat än ett åsyftadt medel af dem densamma