bon allt, stället, scenen, timman, och de tvenne stormande passionerna kring henne, och den olycksfulla hand som gjorde henne denna gåfva. Hon fördjupade sig i betraktande af den älskade bilden, slösade på den sina smekningar, sina leenden, sina tårar, sin sublima hänförelse, alla modershjertats skatter; hennes ansigte tycktes återspegla serafernas eldiga hbänryckning, allt dödligt hos henne försvann, hennes ögons bimmelska låga krönte hennes panna såsom en himmelsk strålkrans; hon hade flyttat från jorden, hon bebodde paradiset. Fabiano betraktade henne med demoniska blickar; han liknade Lucifer, beredande sig att fresta Evas svaghet. Angående det andra vittnet till denna scen, så hade han uppnått detta våldsamma tillstånd af nervös öfverretning, då kraften att tänka öfverger hjernan. De Mersanes bade genomgått alla de rörande afdelningarne i denna dram, och dukade under för denna påtryckning af motsatta skakningar, som böjde och uppreste honom såsom det träd, som är utsatt för alla vindens vexlingar. Grefvinnan Hortensia, äfven utmattad af så många rörelser och känslor, återtog sin plats i den fåtölj hon nyss lemnat, utan att ett enda ögonblick vända sina ögon från den dyra bild, som log mot sin mor. Grefve Fabiano nalkades heuue med långsamma och lätta steg; han antog en mild röst, men som likväl kom den unga qvinnan att darra, som om hon blifvit upprörd af en dröm: Madamep, sade han, jag är mycket förvånad öfver en sak i detta ögonblick :i alla edra utbrott af glädje, för öfrigt så naturliga hos en mor, bland alla dessa ädla känslor som röra sig inom er, och som hänföra mig, är jag förvånad att ej höra ett enda ord af erkänsla mot mig. Det tycks mig åtminstone att jag förtjenar ett leende af den mor hvars dotter jag räddat. I mån som Fabiano talade uppnådde hans röst, genom omärkliga grader, uttrycket af stickande ironi och ökad vrede. Grefvinnan Hortensia betraktade sin fruktansvärde fiende, och hon kunde ej misstaga sig på den eldige sicilianarens afsigt.