Aftonbladet – 29 november 1849, sida 1

allvarsam tankans sysselsättning. Men jag ä listigare än hon; jag skall stadna ända tills dage; gryr om så behöfves...och om ingen kommer ing n!... Då är jag bedragen!!! Emellertid förändrade bullret af en dörr pi terrassen hastigt grefvinnans ansigte. Men denna rörelse syntes snarare tillhöra en liflig glädje än hvarje annan känsla. Den unga qvinnan lade pekfingret på munnen, och med den andra handen visade hon på gömstället. Anatole lydde mekaniskt, ställde sig i ordning och väntade. I dylika ögonblick ligger en dold fasa som stora faror ej ega, och som kommer blodet att strömma bort från bjertat, håret att resa sig, gör tungan torr, såsom om rösten af en osynlig kropp under natten hviskade i ert öra; som om en iskall marmorhand fattade er hand under sömnens fasor. Qvinnorna finna sig lättare en männerna i dessa upprörande scener; då krisens första ögonblick äro förbi, påsätta sig qvinnorna en min, en röst, en hållning, som kommer en att tro det de äro lugna; männen darra allt igenom, i samma omständigheter. Det fordras dödsfara för att uppväcka tapperheten hos dem; om natten, emellan en lampa och en qvinna, äro de rädda. Bullret af raska steg hördes i trappan, och den flämtande andedriägten af en man rådde till och med Anatoles öra, ty i detta ensliga rum, som intet buller utifrån oroade, fann den minsta hviskning återljud. Tre långsamma och tysta slag hördes på dörren, Stig in!, sade grefvinnan, med fast ton. Dörren öppnades. ;För Antoles ögon utbredde sig likasom ett töcken, hans fötter vacklade, ådrorna på hans hals uppsvällde. Han vände sig mot ett öppet fönster, för att inandas den friska luften och erhålla något lugn af de klara stjernorna. Klostret slumrade på kullen, Arno i sin gröna bädd, trädet på stranden, den praktfulla blomman på lufvan. Endast passionerna storm röt midt i detta sublima lugn. Han tyckte sig höra ett qvinnoskrik. Detta skri återkallade hans mannakraft och skingrade