Aftonbladet – 29 november 1849, sida 1

nade dörren och Hortensia sade till honom: Stanislaus, denna afton klockan tio kommer en ung man hit. Du skall släppa in honom och föra honom ända till min dörr. : Du stannar i trädgården med hans betjent, till dess man ropar på er... Nuv, tillade den unga damen, låtom oss tala om likgiltiga saker, grefve Anatole, t. ex. om edra resor; återtag ert goda lynne. För sättom oss utom denna verld ända till klockan tio i afton. Detta aftonprogram följdes ej stringt; bådas stämning var för allvarlig. Långa afbrott af en dyster tystnad inträdde. Stundom reste sig de Mersanes konvulsiviskt, liksom hänförd af en oemotståndlig rörelse, och vandrade med stora steg fram och tillbaka i det han frågade sig sjelf, genom hvilket infernaliskt qvinnosvek det skulle lyckas grefvinnan att göra mötet i trädgården oskyldigt. Då den väntade timman nalkades, uppgick grefvinnan med Anatole till de öfre boningsrummen, och visade honom den hemliga plats der han borde höra och se allt. Den unga qvinnan syntes lugn; de Mersanes darrade. Se grefve de Mersanes, sade hon, i det hon visade på fältet utanför, se huru väl denna vrå af verlden är vald för hvilan. Arno rullar vid mina fötter i sin trånga bädd af kullar. Vackra kloster ligga på dessa höjder; öfverallt synas små förtjusande hus, som likna en kringströdd by; det är ett skönt landskap. Gud har befriat mig från Fabiano, denne sicitianske demon, som förskräckte mig dag och natt, och från denne råkige Viani, som jag så länge genom min ställning varit tvungen att uthärda; ändtligen anlas jag en fri luft i ett tjusande land; det är ör mig som ett nytt lif; jag känner att jag ir till; timmarne äro så ljufva mellan denna lods och denna himmels azur! Hvilket själslugn! sade de Mersanes för ig sjelf; allt detta är alltför lugnt för att vara annt. Denna qvinna spelar en roll. Hon vill ocka mig att lemna min plats, genom denna nelankoliska ton, som tyckes utesluta hvarje