slagna löner utgöra, som jag vill minnas, för ami ralen 6000 rdr, för viceamiralen 4300 rdr, och fö hvardera kontreamiralen 3000 rdr, allt banko. Er Maj:ts visa omtanka lät likväl icke bero vid de in skränkningar inom amiralsgraderna, som stat och reglering föreskrifva, utan fann en ytterligare be sparing af sjelfva den högsta amiralslönen kunna oc! böra ega rum, till fromma för femte hufvudtiteln och utan mehn för flottans tjenstbarhet. Sålunde lemnades amiralsgraden fortfarande otillsatt, hvilke den varit, icke blott under hela Ers Maj:ts rege ringstid, utan flera år af dess höge faders och före trädares, om jag ej irrar mig, alltsedan amiral Palm: qvists död för omtrent 45 år tillbaka, eller kanske något deröfver. I detta skick befann sig frågan då Ers Maj: förlidne sommar afreste till Norge, derifrån åtskil liga förfoganden utgingo, rörande Sveriges argelär genheter, som, enligt hvad här ofvan finnes anmärkt gifvit oss svenskar bra nog att fundera på, — — Den mest maktpiliggande, hvad personen angår är det öfverraskande utnämnandet den 28 August af viceamiral Coyet till amiral. För besättandet a! en plats, som utan olägenhet kunnat stå vakant i nära tjugu år, och som årligen faller statsverket till last med 6000 riksdaler banko, måste finnas ganska bevekande bevekelsegrunder. De synliga här kunna hvarken spåras i vapnets behof, i den politiska ställningen, eller i det befordrade subjektets anspråk. Icke kan man gerna skrifva utnämningen på ett vaknadt ordningssinnes räkning. Den skedde först fem och ett halft år efter Ers Maj:ts uppstigande på thronen; och ehuru det visserligen i allmänhet ä rätt, att de embeten som finnas på rikets stat, i oafbruten succession besättas, kan dock detta motif icke åberopas, då vakansen inträffat under en så långt framfiren tid. O vap kunnat, utan afsaknad, årtionden umbära amiralsvärdigheten och utgiften, vill det falla svårt att begripa, det behofvet deraf plötsligen låtit erfara sig så trängande, att det icke ens medgaf rådrum tills Sveriges Konungs återkomst till rikets hufvudstad, utan att nominationen måst för sig gå hals öfver hufvud i Christiania, — — S S S — — — LA Någon ny bragd af hr Coyet, som i regeringens eiler rikets intresse kräft att ögonblickligen belönas, betviflar jag att sjöministern kan åberopa. Jag vördar den höga åldern, äfven hos embetsmän, och är långt ifrån att dela den gängse fördomen, att å ren i allmänhet innefatta bevis på oförmåga att väl sköta en befattning, så länge, väl förståendes, själsoch kroppskrafter äro oförminskade. Men en befordran vid fyllda 81 år (amiral Coyet är född 1768) hör i alla fall till sällsyntheter och fordrar påtagliga skäl, för att kunna begripas. I afvaktan på dem hr sjöministern torde finna godt att meddela allmänheten, eller framlägga för ett blifvande konstitutionsutskott, vill jag försöka att, så godt jag kan, lösa gåtan. Baron Gyllengranat, den siste i ordningen af de tre, som innehade kontreamiralslön, måste, då han inträdde i konseijen, afstå densamma, emedan 34 Rgf. stadgar: Statsminister eller statsråd må icke tillika annat embete utöfva, ej eller några inkomster deraf uppbära. Lönen öfvergick då till hans närmaste man inom vapnet, kontreamiralen von Sydow, och uppfördes för honom på stat. Då sedermera, vid ministerförändringen i April 1848, Gyllengranat förlorade taburetten, tröstades han med befälbafvande amiralsplatsen i Carlskrona; men kontreamiralslönen, som redan blivit en yngre kamrat tillslagen, kunde han ej återfå, innan någondera af hans begge äldre kamrater, kontreamiralerne Fischerström och Kreiger, gått undan. Ingen enda ogillande röst höjdes öfver den ersättnirg Ers Maj:t rättvisligen sålunda förunnade baron Gyllengranat; men alla tyckte ock, att dermed rättfärdigheten blifvit uppfylld, och att han sedermera kunde gifva sig tillfreds, tills någon af de tre äldre amiralspersonerne: Coyet 81 år, Fischerström nära 69 år och Kretger omkring 68 år gamle, upphörde att lefva eller öfverfördes på pensionsstat, då Gyllengranat i sin tour var berättigad till kontreamiralslön. Fans otälighet att komma genast i ätnjutande deraf må vara förklarlig; men sjöministerns beredvillighet att häruti gå honom tillhanda är något svårare att förstå, så vida den ej kan skrifvas på räkningen af smickrad skandinavisk högfärd, i anledning af baron Gyllengranats sprakande tal till Ers Maj:t, ombord på linieskeppet Skandinavien i fjol, då han förmälte, att den skandinaviska halfön (i kraft af det då beramade, fastän icke efterlefda stilleståndet mellan Danmark och Slesvig-Holstein samt Tyska förbundet), ;ehuru endast en makt af andra ordningen, likväl, påtminstone i moraliskt hänseende, blifvit ställd i ;bredd med Europas makter af första rangenn. Den der rangen kostar således Sverige, oberäknadt två millioner riksdaler banko på ett bräde, ytterligare 6000 rdr samma mynt årligen i lön åt amiral Coyet, på det Fischerström skulle kunna uppNlyttas till viceamiral och Gyllengranat i successionen efter honom erhålla kontreamirals lön. Läsaren torde sjelf finna att något af räsonnemangerna i brefvet är vederlagdt genom den ofvanstående upplysningen, och hvad tiden för utnärnningen angår, var det utan tvifvel en vacker tanka att dermed fira sextionde årsdagen af en ännu lefvande sjömans deltagande i en sjöbatalj, som utgör ett af Sveriges ärorika minnen. Detta är en hågkomst som måste senteras af en hvar, och som troligen äfven hade tystat brefskrifvarens anmärkningar, om han känt de omständigheter som dervid förenade sig och hvilka troligen halkat förbi de flestes uppmärksamhet, hvarföre vi också anse den upplysning insändaren derom lemnat af mycket intresse. I