ASA Pråman ligger af Fraktgods. ; OBS. vid Flugmötet för emottagand EE — Korrespondens-artikel. Berlin den 15 November. ) Vår grundlagsrevision nalkas nu sitt slut .Imen hela verket lemnar ingen tröstande an blick äfven om ministeren, efter hvad mar väntar, såvida ingår på skattbevillningsförslaget, att oinskränkt bevillningsrätt tillerkänne: representationen och endast fullkomlig skattevägringsrätt frånkännes henne. Nöjd med riksdagsbeslutet återvänder ingen härifrån, aldraIminst de så kallade upprigtiga konstitutiojnellan, och något bestånd kan man vwisst icke förespå den nya grundlagen. Genom de sistförflutna 6 månadernas reaktion äro vi tillbakaflyttade på samma ståndpunkt, som vi innehade år 1847; detta nekar ingen nu mera. I Ministrarne stå inom representationen på ytItersta högern, representera och försvara hofoch junkerpartiets åsigter och äro egentligen ej annat än dess ombud för detta parti, hvilket för öfrigt icke vet riktigt sjelf hvad det vill, utan ombyter sina så kallade. principer oupphörligt, och på sin höjd drifves afinstinkten att leta sig fram till de gamla spiltorna. Den gamla preussiskheten, den gamla preussiska andan, det gamla, fadersväldet,, den gammalpreussiska troheten och den gammalpreussiska undergifvenheten så lyda ministerfraserna för dagen, dem hela partiet upprepar i chör. Men i dessa ord låtsar man sig vidskeppligt anse någon viss trollmakt förborgad, med hvars tillhjelp man säger sig vilja upp bygga ett nytt samhällsskick — ett konstitutionellt — som tillika skulle blifva ett grundfäste för den berömda tyska enheten. Det går härvid alldeles som i Babel: hvar och en talar sit! eget språk, som ingen a-nan förstår; konstitution är det endå för alla gemensamma ordet. De högfärdigaste och inskiränktaste junkrarne på yttersta högern, våra grander från Yckermark, Schlesien och Pom nern svärja 1 kanp att de vilja den rena, sanna friheten; detsamma gör byråkraternas härskara, hvartill mer än halfva kammarn hör, och slutligen ministrarne sjelfva, som ordentligt svärma för friheten, det vill säga för rätta måttet af en passande och förnuftig frihety, vid hvilken den oförnuftiga af år 1848, går förlorad, tycke för stycke. Under detta fribetssvärmeri tillbakaskrufvas vi så oförmärkt till den allena saliggörande familjoch polisstaten och, på sätt bofvet jublande förkunnar, skola vi år 1850 hafva fullständigt sofvit bort det rus, som gripit oss, så väl som alla andra folk, och gjort verlden olycklig. Medaljens frånsida ger mindre anledning till jubel. För det första vexer partihatet med så underbar hastighet, att man nästan kan märka tillvexten för dagen. De härvid åt alla håll sig utvidgande partierna gro redan ihop vid sina gränsor, och uppsluka hvarandra ömsevis, så att man nu egentligen icke har mer än två partier att tala om, så i Tyskland,som i Preussen — men dessa så mycket kraftigare och mera hätska. Man är hos oss nu mera antingen reaktionär eller demokrat. Det konstitutionella partiet är sin undergång helt nära; i vår kammare har det, genom sina svagheter och halfheter, slarfvat bort all sin kredit. Detta parti, så mäktigt ända tillår 1848, skulle kunnat spela en stor roll, ty till dess anhängare hörde det förmögna tredje ståndet nästan utan undantag. Men i stället för att med klokhet följa framåtskridandet och fasthålla dess ledning, hvilken då låg i partiets hand, lät den nu så kallade vgammalkonstitutionella fraktionen inom det till största delen skräma sig undan och att gå baklänges, medan den öfriga mindre delen, vanmäktig att ensam stå vid rodret, ölvergaf det och slöt sig till den utan all ledning för den förliga tidsvinden drifvande demokratien. Den cålunda förstärkta demokratien kallar sig nu den sansaden, och står midtemellan den sig så kallande asansade reaktionen och de så kallade hvita republikanerna. Frågar man efter de programmer, som dessa tre splittror af det fordom så mäktiga konstitutionella partiet uppställt, så återfinnas de väl ingenstädes tydligt; de sansade konstitutionellar ega knappast något. Detta parti är hvarken fågel eller fisk, ochi det hela löga mer än en svans åt de gammalkonstitutionellan, till 1848 års skick, men dagligen se detta hopp aflägsna sig. De hvita republikanerna efter-! sträfva republiken, såsom, efter deras föreställning, den bästa af alla statsformer; men de vilja icke tillvägabringa den genom några bloliga omhvälfningar. Samma åsigt om repu-, hvilka hoppats kunna återföra allt . ; blikens företräde hyllas af de sansade demokraterna; men de anse dock bibehållandet af konungadömet nödvändigt, under erkännande af folksuveräniteten, och med afskaffande af! alla stånd och ståndsförmåner, samt alla medborgarnes representerande i en enda kammare, senom ombud, som utsetts medelst allmänna val efter oinskränkt valrätt. Det var denna sansade demokrati, som utgjorde majoriteten i Preussiska Nationalförsamlingen, och hvars verk blef den grundlag, som upphäfde adelskapet, afskaffade alla ordnar, och formligen örklarade att konungadömet med Guds nåde ir en fras utan mening. Det hade småningom i i 1 s s 1 s oli: vit majoritet äfven i Frankfurterparlamen-! et, och det är ännu så utbredt i hela fa Ar RR I RR I RR RR Tysk-!